Alla inlägg under mars 2012

Av Malin - 31 mars 2012 15:40

Igår kom Ella hem efter en vecka hos min mamma, där hon hade hunnit bli riktigt hemmastadd och poängterade tomtgränsen för grannarna varje morgon. Tyvärr har hon även lagt på sig uppskattningsvis 3-4 hg också, vilket jag visste skulle hända men trist ändå när agilitysäsongen står för dörren för tanten behöver inga extragram... Mötet med en glad och pussig Siri i tratt blev något traumatiskt och även när jag tagit bort tratten var hon rätt stel och avvaktande, som att hon inte litade på att den skulle förbli borta. Under natten skulle Siri ju ha tratt igen vilket ledde till att Ella fick panik inne i kompostgallerinhägnaden, tryckte sig i ett hörn och morrade med uppspärrade ögon - vilket fick Siri att vilja fjäska in sig ännu mer... Till slut flydde hon upp i soffan, över avspärrningarna, och stannade där hela natten. Idag vägrar hon vistas i samma rum som Siri om tratten är på. Undrar om jag nästan ska köra nån motbetingning, det kan ju hända att Ella kan behöva bära en själv nån gång? Har ju försökt efter kastreringen men det gick inte alls och jag fick skaffa en uppblåsbar krage istället. Lite ironiskt att det är Ella som lider över tratten, medan Siri som tvingats bära den en hel del förstås inte uppskattar den men defintivt inte blir upprörd över den. Men onekligen talande om deras personligheter...


Siri är mindre halt och allt livligare, det är lite lurigt att hålla henne lugn när det händer saker, det gäller att planera situationer som är potentiellt uppjagande. Såret är nästan helt läkt (så snart slipper Ella tratten), det är bitar med ny hud och små sårskorpor emellan, som förmodligen även de har alldeles ny hud under sig. Hon har återgått till sin smått irriterande vana att vägra kissa bara för att få vara ute längre och i förrgår bröt sig lilla houdini ut från kompostgallerhagen medan jag var och handlade, det blir bara bur istället raring!


Undrar hur lång tid det tar innan de ligger ihop på det här viset igen? Men Ella borde väl gaska upp sig när tratten varit borta ett tag...

Av Malin - 28 mars 2012 09:27

Om ett dygn är det precis en vecka sen jag lämnade in Siri för operation och det måste vara en av de längsta veckorna i mitt liv, det känns som en evighet sen. Hon blir alltmer outhärdligt pigg och lekfull, och det är trist att jag behöver begränsa henne alltmer eftersom hon vill och orkar mer. Hon är iaf duktig med att låta såret vara så hon slipper tratten när jag har henne under uppsikt, men å andra sidan protesterar hon mer mot att få dumstruten på, försöker smita undan eller bara slänga med huvudet för att slippa få på den. Hon tycker definitivt det är dags för längre promenader och att få hoppa upp i möblerna, så det är en del frustration här. Ännu mer blir det när Ella kommer hem på fredag, då kommer burvistelsen öka dramatiskt eftersom de små djuren gärna jagar upp varandra och jag vet att Siri inte kommer tänka efter ifall Ella reagerar på något.


De första nätterna sov jag på soffan men eftersom Siri blev mer och mer missnöjd med att spendera natten i bur ligger jag sedan i söndags på madrass på golvet ihop med henne och hela rasket är inramat av kompostgaller, burarna samt soffbordet för att inte riskera att hon dansar omkring när jag sover. Lite meckigt att sova ihop med en trattförsedd liten hund som gärna vill kramas och pussas godnatt och ännu värre så gillar inte min rygg arrangemanget. Men det blev lite bättre i natt när jag förstärkte med min bäddmadrass från sängen, och vad gör man inte för sin stackars skrutta?

Av Malin - 25 mars 2012 11:15

  

Tre dygn efter operationen och herrejösses så pigg Siri är! Redan nu börjar det svåra att hålla henne lugn så att inte stygnen flyger all världens väg för hon ville både kampa med kopplet och jaga omkringblåsande löv under morgonrastningen. Tidigare har hon visserligen varit glad ute men velat bli buren hem efter rastning, nu hade hon inga planer alls på att gå hem igen utan ville på längre promenad (vilket dock förstås slutade i att jag ändå bar hem henne). Och hon går, dock med rejäl hälta, redan på benet igen medan vetten hade förutspått veckor av trebenshoppning. Lite läskigt att hon är så oförsiktig men samtidigt otroligt hur fort hundar återhämtar sig - jag tror inte jag skulle vara så pigg på nåt tre dagar efter en stor knäoperation... Ska höra lite med vetten imorgon om det är ok att hon använder benet, inte för jag vet hur jag skulle hindra det men hoppas på lugnande besked iaf.


Ella är på semester hos mamma och hon rapporterade igår att Ella varit helt vansinnig en lång stund efter hon kommit dit - stackarn tog väl ut all sin frustration över de senaste dagarna misstänker jag? Skönt att hon är där så jag dels inte behöver sköta båda hundarna, dels inte riskerar att hon drar upp Siris stressnivå i onödan.


Angående bilden får hon givetvis bara vara utan tratten under övervakning, men vad hon älskar att få komma upp i soffan och kela istället för att sitta instängd med dumstruten på...

Av Malin - 23 mars 2012 15:11


Efter en något orolig natt vaknade en betydligt piggare och gladare patient. Direkt på morgonen var hon inte intresserad av att lämna buren men när Ella fick frukost öppnade jag den igen och hon smet genast ut och spurtade på tre ben till köket. Frukost (med antibiotika och Rimadyl i) intogs med ljusets hastighet och sedan drack hon stora mängder, efter det låg hon förnöjt i sin bädd innanför kompostgallerhage ett tag innan det blev tråkigt. Hon har också lyckats kissa men det tog tid för henne att våga sätta sig och sen fick jag bära in henne igen. Självklart har hon fortfarande mkt ont, skriker om hon råkar lägga vikt på benet, men inte mer ont än att hon då och då glömmer sig... Jag märker redan att hennes normala personlighet är på väg tillbaka, bland annat genom att hon absolut inte vill vara instängd samt att hon ljudligt protesterade när Ella togs ut. Jag tror fortfarande att den svåraste delen kommer vara att hålla henne stilla längre än hon själv vill. Men just nu är jag bara väldigt tacksam över att allt blivit lugnare och att det går åt rätt håll!

Av Malin - 22 mars 2012 19:56

Idag är nog en av de värre dagarna i mitt hundägarskap, att lämna in en ung och glad hund till vetten och veta att det är massor av smärta och lidande framför den är inte roligt. Men samtidigt har denna dag vänt upp och ner på en massa: Julinder kunde bara med några handgrepp på Siri konstatera att hon både skadat korsbandet och hade rejäl patellaluxation. När han gick in i leden bekräftades detta, korsbandet var visserligen till viss del skadat men det stora problemet var dels en alldeles för grund ledskål, dels att knät naturligt drogs inåt pga felbyggnad och det då har skavt ned benet ännu mer. Hela hennes knä var en tickande bomb som skulle gått av förr eller senare, om inte detta hänt hade kanske hon brakat ihop under agilitysäsongen eller ännu senare. Och det var bra att det upptäcktes nu för ju längre det gått desto värre hade allt blivit... Så den onödiga olyckan kanske var en lyckträff istället?


Så nu har Siris knä genomgått en "extreme makeover": förstärkt ledband, omformade leder och ett ingrepp i lårmusklerna som gör knäskålen rakare. Och han trodde defintivt att hon skulle bli helt återställd (kanske förbättrad, snarare?) och kunna köra agility utan problem. Men just nu känns det långt borta, hon växlar mellan att skakande sova och att skrikande försöka fly ifrån allt på olika sätt. Hon är tyvärr för liten för att man på ett säkert sätt kan dosera morfin till henne, annars är det normalt efter denna typ av operation. Nu får hon ha lite extra ont istället och det gör ont i hjärtat. Efter lite mat med smärtstillande så sover hon iaf lugnare. Hon kommer gå på tre ben ett par tag framöver och ska också få göra det, nu är det vila som gäller de närmsta veckorna och sedan successivt börja med sträckövningar och belastning.


Ella är bekymrad över situationen, hon går då och då försiktigt fram och nosar på Siri eller saker som varit i kontakt med henne, sen backar hon sakta undan igen. Hon har iaf fått en trevlig dag med långtur i skogen och från imorgon ska hon får några dagars semester hos mamma.


Tack för alla hälsningar och allt tumhållande, vi håller också alla tummar och tassar för att den lilla ska bli bättre snart....

Av Malin - 20 mars 2012 10:05

Två dagar kvar till operationen och jag har ont i magen. Har åter kommit in i en fas där jag bara känner att jag inte vill att det ska vara så här illa, det är så svårt att förstå att min lilla virvelvind som inte visar minsta smärta och helst skulle vilja springa så fort hon kan ska behöva genomgå ett så omfattande ingrepp och efterföljande restriktioner i månader. Igår tog jag i en av hennes kamptrasor när jag flyttade några saker, och hon lyste upp. Eftersom hon märkt att lek har varit oönskat den senaste tiden så kastade hon sig inte över den utan grep den försiktigt och mötte frågande min blick: "kanske jag får leka nu?". Åh vad ont det gör att veta att hon inte kommer få leka öht på ett halvår!


I helgen drabbades jag av en annan slags magont när jag på ett nätforum läste att vissa försäkringsbolag vägrade betala ingrepp på Söderköpingskliniken. Lång väntan till vardagen och det var med darrande röst jag pratade med Folksam på måndagsmorgonen - men de lägger sig inte i var ingreppet görs utan min försäkring kommer täcka det. Tack och lov, för det skulle vara fruktansvärt att behöva lägga om planerna till ett b-alternativ när jag bestämt mig.


Den sista tiden kommer nu ägnas åt förberedelser, jag ska bada båda hundarna (lika bra att ta Ella med när jag ändå är i farten), tvätta fällar och lakan samt sätta upp burar och hagar som stackars skruttet ska begränsas av. Ella fick en långtur i söndags, var en vecka sen sist och det var på tiden tyckte hon, log med hela ansiktet när vi var på väg hem från skogen. Vi har också tränat lite och även det skiner hon upp otroligt över, Siri får också träna men bara stillsamma saker som apportgripanden och nostarget - lite roligt måste även hon få trots skadan.

Av Malin - 18 mars 2012 19:53

Häromdagen läste jag ett blogginlägg som gick ut på hur hänsynslösa och resultatinriktade agilityförare har blivit. Det första som hände var att jag gick ingång med alla turbiner, blir alltid upprörd när nån utifrån kritiserar min favoritsport, särskilt då genom att upphöja sin egen i jämförelse. Och det kändes en smula absurt med Ferraris agerande i färskt minne, men nu ska jag inte dissa draghundssport utifrån en mans förfärliga beteende (och kolla inte på videon om du är det minsta känslig). Men, så till eftertanke, stämmer det och i så fall varför? Nu var inte jag på den aktuella tävlingen så den kan jag inte direkt uttala mig om men...


- Har agilityförarna blivit mer resultatinriktade? Jo, mycket möjligt, nu har jag ju inte så mkt tidigare att jämföra med då jag knappt gick runt i sk "startklass" med mina tidigare hundar, men kände ett tydligt skifte när jag kom upp i klass 3. Konkurrensen är stor, många är duktiga och det är strid på kniven om cert och SM-pinnar, och många känns mkt "proffsigare" och petigare, har man inte så stor tävlingslust på detta sätt lägger man nog snart av när man är uppe i 3:an (eller stannar i lägre klasser nu när man får). Samtidigt tävlar man ju agility för att man gillar att tävla i sporten (?) och det behöver inte nödvändigtvis medfölja otrevligt beteende.


- Är förarna hårdare och argare på hundarna? Jag upplever generellt att träningsmetoderna och synsättet på hunden blivit bättre sen jag började träna och tävla hund, men visst förekommer det fult beteende. Jag blev dock smått chockad över hanteringen och inställningen mot hundarna när jag tävlade lydnad igen efter många års uppehåll, det tycker jag var tydlig skillnad mot stämningen i agility. Men åter till frågan, tycker inte man ser mkt sånt men varje tillfälle är förstås illa nog. Det jag tycker har hänt oftast i form av dåligt uppförande mot hunden är att direkt efter loppet bara koppla upp hunden och sätta den i buren, ibland också att förare direkt plockar upp hunden vid disk och tar av den för att sätta den i buren eller platsa den. Det är väldigt orättvist och jag har också hört såna förare i efterhand klaga på den "olydiga hunden" när man från publiken tydligt kunde se handlingsmissen - tyvärr har jag alldeles för dåligt civilkurage för att ifrågasätta sånt på plats, men det borde egentligen göras och förhoppningsvis ge en tankeställare.


- Struntar agilityförare i hundens hälsa och skador? Jag tycker jämförelsen i bloggen var ganska orättvis då knappast en enda agilityförare skulle gå till start med en haltande eller på andra sätt skadad/sjuk hund, har istället massor av exempel på det motsatta. När det gäller vurpor, krockar eller gungavhopp under loppet så har sånt hänt även mig och jag har faktiskt fortsatt, trots att det varit en inofficiell tävling eller jag redan haft fel. Sen har jag i efterhand tagit beslut som att träna gungan bättre eller undvika mjukt ridhusunderlag. Tror inte på att nån i det läget gör ett medvetet överlagt val att fortsätta fast man misstänker skada hos hunden, snarare är det så att situationen är över på ett ögonblick, sedan är hunden igång igen och man hinner inte ta nåt beslut öht. Men förstås, har man på förhand tagit beslutet att alltid stoppa och kolla hunden så skulle man givetvis göra det. Kanske är vi som agilityförare lite avtrubbade eftersom såna saker "alltid" brukar gå bra? Men samtidigt tror jag att den ökade tävlingsinriktningen också medför mer fokus på hundens hälsa och kropp, det vore ju extremt kontraproduktivt att gång på gång få skador på hunden om man siktar mot SM.


Men en sak jag tänkt på, även innan blogginlägget, är medvetna risktaganden. När konkurrensen är hög så spelar varje hundradel in och det kan innebära att förare planerat gör saker som kan gå vägen och spara mkt tid, men också riskerar missförstånd och i förlängningen skador. På Crufts förra helgen reagerade jag på att flera förare sprang som galna förbi gungan och hunden följaktligen rusade över och katapultade ut. Även tajta blindbyten kan spara tid men också bli en rejäl krock eller tramp på hunden. Och där tror jag vissa agilityförare måste vara mer riskmedvetna, att nåt funkat när det testas på träning innebär inte att det sitter säkert på tävling där din och hundens adrenalinnivå har gått upp ett extra snäpp. Och aldrig springa ut från banan efter disk utan att ha kontakt med hunden. Saker kan alltid gå fel ändå, man behöver inte utmana ödet.


Så sammanfattningsvis tycker jag ändå att agilityförare är bra på att ta hand om sina hundar och är rättvisa mot dem. Men är vi perfekta? Absolut inte... Tänk på att allt du gör med hunden är ditt fulla ansvar: den har inte valt dig, sporten ni kör, metoderna du använder, hur den förbereds för tävling kunskapsmässigt och fysiskt eller hur du för den på tävling. Var ödmjuk inför detta, och ha kul med din hund!

Av Malin - 15 mars 2012 12:47

Veckan började väldigt lugnt med magkrånglande hundar och trött matte men det senaste dryga dygnet blev väldigt omvälvande! Igår ringde jag, tack och lov, specialistkliniken i Söderköping för att höra mig för och fick då tala med veterinären. Han blev riktigt upprörd över råden jag fått på Södra, att avvakta och ge antiinflammatoriskt kan snabbt förvärra skadan och den bästa prognosen har en omgående operation. Så jag raggade upp en bil och bokade tid, precis om en vecka och alltså tre veckor efter hon skadade sig ska operationen ske. Det ska inte ta mer än ett par timmar, så jag får "roa" mig på stan medan hon ligger inne och så kan vi åka hem till eftermiddagen igen. Nu blev det plötsligt mkt som måste vara iordning på kort tid, ska kolla om jag kan få tag på gratis/billiga mattor (hon får inte gå på hala golv efteråt) och en ordentlig bur förstås (hör av dig, Marre!). Lägenheten ska skuras, fällar tvättas och hunden ska badas så att allt har bästa möjlighet att läka utan infektion. Sen börjar förmodligen en förfärlig tid i vårt liv, men jag är jätteglad över att det blev av så snabbt så jag slapp gå och tänka på det, och hon kommer vara lite mer rörlig till sommaren. Det är konstigt hur snabbt man accepterar en förändrad situation, för mindre än en vecka sen var jag helt förkrossad över diagnosen men nu är jag glad att få en expert som opererar och att det blir gjort snart.


Och innan detta så hände en annan rätt stor sak som nu hamnat lite i skymundan, jag svarade på en annons om lagmedlem och accepterades, så nu får jag och Ella tävla lag i år! Kan nog vara passande när det inte är så mkt klass 3-tävlingar och alla klass 1-or flyger all världens kos. Gäller att ta upp den där avbrutna fysträning för oss båda då, så vi inte gör bort oss...

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2012 >>>

Senaste inläggen

Länkar

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards