Lite missvisande rubrik för några toppar har inte infunnit sig, utan mitt liv spänner mellan grått och djupaste svart för tillfället... Idag känns det rätt ok efter långt samtal med kära C men jag sover dåligt och kraschar för minsta lilla motgång, eller utan för den delen också. När det är som bäst är jag pragmatisk och planerar för en vår med opererad hund, det finns mkt att förbereda och det kommer bli dyrt - förutom själva vården så missar jag dels inkomster och dels behöver jag en större bur, fler mattor och ev. en barnvagn, för flera har nu tipsat om att sen köra omkring lillpiret i sulky medan Ella får gå långpromenad. Planen för tillfället är att låta henne opereras på den specialklinik i Söderköping som Åsa tipsade om, titthålskirurgi och mkt kunnig personal gör att det känns värt att åka en bit.

Men när orken dippar känns allt bara så fruktansvärt och jag undrar hur jag ska orka, hur Siri ska stå ut och om det verkligen är rätt att låta henne genomlida en så stor operation med lång eftervård? Och framförallt så vill jag verkligen inte att det ska vara så här, så onödigt och så orättvist! Men det är bara att bita ihop...

Igår åkte vi, efter många om och men, ut till min mamma för lite sällskap och miljöombyte. Siri fick strosa i koppel (= leta kattbajs) på tomten medan syrran tog Ella på en välbehövlig rask promenad. Ella hade protesterat litegrann och haft väldigt bråttom på hemväg, hon vet inte sitt eget bästa... Däremot var hon väldigt glad över att få stå i centrum och bytte mellan olika knän för att maximera kelutbudet. Och Siri snodde näver från vedstapeln som hon finfördelade på mattan i brist på roligare aktiviteter.

Bilden blev inte så bra, men är de inte söta ihop? Ella har dessutom en vante som huvudkudde, helt rätt för en liten madame!

Just nu är allt bara skit, Siri ska vila i två veckor sedan återbesök och efter det MINST en operation med 6 månaders återhämtning innan hon ens får börja leva normalt. Månader av burvila och försiktig rehab. Allt jag har planerat för våren och sommaren går åt helvete, och då menar jag inte bara tävlandet - kommer inte kunna gå kurs, vara dagmatte, hälsa på mamma eller åka ned till Carro (biljetter redan köpta), ta normala promenader eller åka på utflykt på många månader. Och stackars Siri kommer förutom all smärta behöva genomlida en lång period av otrolig tristess, är det öht värt att utsätta henne för det? Det här kommer bli en prövning som jag inte vet om jag klarar av. Fan att jag skulle gå den där jädra promenaden, varför varför varför?

I eftermiddag har vi en tid bokad för hältutredning på Södra djursjukhuset och efter det vet jag förhoppningsvis hur våren och sommaren kommer te sig. Just nu ser jag ändå rätt ljust på saken för Siri har inte visat smärta sen i måndags och sen i förrgår så rör hon sig helt normalt efter vad jag kan bedöma. När jag pratade med min vet i tisdags tyckte hon det var ok att ta vanliga promenader men i koppel och lugnt tempo, väldigt skönt att höra då Siri nästan kröp ur sitt skinn av frustration. Så sen i tisdags em har vi gått på dagliga promenader, inga riktiga långrundor men så att hon får röra sig lite - lilla damen har dock haft egna åsikter och försökt styra mig mot skogen istället för att bara gå längs de trista gångvägarna... Hoppas verkligen att det fortsätter gå åt rätt håll nu!

Själv har jag förstås drabbats av ännu en förkylning, måste vila nån fredagsförbannelse över oss för det blir tredje gången i rad vi missar ridhusträningen. Hade kanske kunnat släpa mig dit men nu prioriterar jag att vara i någorlunda form på djursjukhuset, kan vara bra om man är medveten om vad som händer där. Istället ska jag bädda ned mig i soffan och kolla på agilityn på Crufts hela förmiddagen, SKK har en del att lära av britterna om vad som är publikvänligt och bör hållas i stora arenan på bästa tid...

Glömde berätta om stackars Ellas situation förra gången, hon har ju hamnat lite på undantag och gillar det verkligen inte! Hon är väl medveten om, och starkt ogillande över, att jag oroligt bevakar Siri hela tiden och hon tar varje chans att påtala att hon finns. Ingen träning har det blivit heller men lite promenader igen iaf så hon står nog ut. Har försökt att få till lite fysövningar men det har kommit i skymundan nu.

Vi tar det lugnt i väntan på ortopedtid och domen om Siris närmaste framtid. Har (tyvärr) läst på lite och jag hoppas verkligen att det inte behövs opereras för det skulle innebära veckor av burvila och 6 månaders rehab innan hon ens kan börja leva som en normal hund igen. Och det fattar jag inte hur vi ska klara av, varken jag eller min stackars unghund som redan är helt stissig av bristen på motion och stimulans. I brist på annat spännande i livet har Siri, som annars inte är så matglad, blivit helt fixerad och slukar maten på nolltid. Kicksökande snarare än hunger antar jag då hon knappast gör av med nån energi? 

Själv är jag mer eller mindre lappsjuk, redan, och har fått ont i rygg och axlar då jag varje sekund Siri är uppe iakttar henne med en klump i halsen. Kan inte alls förutsäga när hon plötsligt ska få ont och det tar väldigt på nerverna, även om jag förstås ändå inte kan göra så mkt åt det. Att hålla igång Ella är också svårt när lilla Siri rammar dörren gång på gång samt ylar förtvivlat om vi går iväg utan henne, vi kom iaf iväg på en liten egen sväng dels i söndags och även igår.

Just nu är jag iaf nöjd att lillan har en dubbel veterinärvårdsförsäkring med viss rehab inkluderad, så ekonomiskt bör inte ens det värsta scenariot bli en allt för hård smäll. Men en rätt klen tröst just nu.

I torsdags hände en sån där sak som bara inte ska hända. Jag och Sandra var ute och virrade i skogen vid SSBK, Siri halkar eller trampar snett och börjar skrikande hoppa på tre ben. Det verkar gå över snabbt men så händer det igen, och igen. Kommer hem med en ledsen haltande hund som vägrar röra sig från soffan resten av kvällen. Jaha, missad ridhusträning men jag är inte alltför orolig än så länge, då jag har koll på cavalierers pjoskighet. Nästa morgon börjar bra, hon går renare och verkar sig själv igen, men återigen så börjar hon plötsligt skrika och släpa vänster bakben efter sig. Jag bokar genast tid hos min veterinär och fick tid samma eftermiddag, fick tack och lov skjuts av Angelica så jag slapp bära dit henne.

Mitt hopp har hela tiden ändå stått till en muskelskada men veterinären konstaterar rätt omgående att skadan sitter i själva knäleden - exakt vad kunde inte hon säga utan remitterade till ortoped på Södra djursjukhuset - men hon misstänkte att Siri lyckats vrida knäskålen ur led dagen innan och att ledbanden var skadade och knät därmed instabilt. När hon börjar skrika och släpa benet så har knäleden hamnat ur läge, och givetvis gör det fruktansvärt ont. Behandling och läktid lämnade hon också åt ortopeden, i bästa fall läker allt själv på ett par veckor men i värsta fall behövs en knäoperation med medföljande rehabilitering... Usch vad jag haft ont i magen efter det, just när vi var tävlingsmogna och agilitysäsongen ska starta så kanske allt faller med detta. Självklart är det värsta att Siri har ont men jag har väntat och planerat så länge för denna vår med min lilla underbara hund. 

Så nu är det koppelrastningar och vila fram till nästa vecka då vi ska höras igen, och sen får jag vänta på tid till Södra. Idag mår hon iaf mkt bättre, ett bakslag men annars har hon varit pigg och rört sig mer normalt. Och då upptäckte jag hur svårt det kommer bli att hålla på restriktionerna med en sprallig unghund. Vi åkte till cafét Lyran med min syster och hennes sambo på eftermiddagen, då fick Siri (och stackars bortglömda Ella förstås) titta på folk och smaka våfflor med grädde men när vi sen kom hem till syrran så hämtade hon en toffla och kämpade tappert för att få igång lite lek med oss. Men absolut ingen lek, det var den bestämda regeln, eftersom tvära vändningar i sidled är det värsta för knäna. Snälla syrran hittade då på en lugnare lek där Siri fick ligga ned i soffan och småbråka med en strumpa hon trätt över handen, så hon fick ha lite kul ändå.

Att hon ändå förbättrats på kort tid känns jätteskönt men vågar inte hoppas för mkt. Vi får minst några tråkiga dagar framöver, innan ortopeden sagt sitt.