Igår var vi återigen på Sthlms hundsportcentrum, denna gång för säsongens sista lagstart. Det blev en smått kaotisk tävlingsdag, trodde vi skulle få gott om tid då laget hade sena startnr men det blev stora omkastningar i startlistan så inför hopploppet hann jag gå en liten uppvärmningsrunda, sätta tillbaka Siri i bilen (inga extrahundar tilläts i hallen) och sen snabbt ta mig till vår bana. Kliver in i en otroligt högljudd hall och får genast veta att vi är nästa ekipage som ska in! Hinner bara ta av mig ytterkläderna och gå in med stackars Ella som undrar vad 17 som händer och varför vi ska köra agility mitt i allt kaos? Hon ville inte sitta kvar i starten och det förstår jag, när hon blir osäker blir hon väldigt klistrig på matte, men på nåt sätt (kan säga att det inte var lätt att komma ihåg banan under de omständigheterna...) tar vi oss runt som hindernollor på dålig tid. Inför agilityloppet var vi ute i bättre tid, fick tillochmed vänta mer än vi trodde då det stoppades in ett lag precis före oss, och där försökte jag få Ella att svänga riktigt tajt efter ett hinder - det blev så tajt att hon inte hann ta det. Laget diskade sig i båda loppen, inga pinnar denna gången heller. Stackars Siri frös i bilen men hon behövde följa med då vi direkt åkte till mamma och myste vid kaminen efteråt.

Idag är jag lite ledbruten här och var efter tre rejäla halkningar igår, ramlade aldrig men har sträckt muskler i ryggen och höften tror jag. Vi åkte iaf precis som förra måndagen till Orlångens naturreservat och gick en härlig långpromenad, dock med betydligt mer snö än sist. När vi tog vägen tillbaka genom en skogshage så hände något obehagligt - Siri skrek plötsligt i högan sky och kom gnyende och kraftigt haltande emot mig. NEEEEEJ! Förra årets olycka dök förstås upp i huvudet och jag bar henne genast mot vägen. Men så skriker Rambo också till så jag vänder tillbaka för att se vad det kan vara, och hittar en vass träbit från ett omkullfallet träd som sticker upp ur snön. Förmodligen trampade de båda på den... Och båda var glada och ohalta inom en minut, inga allvarliga skador alltså! *pustar ut*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Till minne av Ella (2004-2018) och lilla Siri (2010-2018). Jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva något liknande än detta år, där vi slitits mellan strimmor av hopp och djup förtvivlan. I somras fick jag slutligen ta farväl av först Ella, seda...

Det har varit tyst här ett bra tag, och det har sin anledning. I början av juli blev Siri plötsligt väldigt seg och ville inte promenera. Vi har valsat runt i djursjukvården ett bra tag. Hos veterinär kammade vi noll, utan fick höra dumheter som att ...

Nu har vi tävlat två helger i rad, och har inga resultat med oss - tre diskningar och en rivning. Men jag är nöjd med mycket, tycker att det känns bra att köra Siri och framförallt har jag faktiskt nått framgång i mitt senaste projekt: tyst och behär...

Uttrycket "Great dog, shame about the handler" gäller inte bara för agility blev jag varse på kursavslutningen i nosework igår. En fantastisk liten sökhund har jag, men matten får (iofs i gott sällskap) gömma sig under skämskudden för dålig förmåga a...

Börjar så smått äntligen återvända till livet efter 3 veckors(!) virusinfektion. Eller, själva sjukan var över på en vecka men sedan följde rethosta och fram till bara ett par dagar sedan fick jag inte sova en hel natt. Skönt när jag nu kunnat flytta...