Lite ledbruten och stel idag, men tänk att det bara behövdes en kurskväll för Eva-Marie för att komma ur agilitydeppigheten! Igår kväll var vi nämligen på första tillfället av fartkursen på Nacka BK, roligt och inspirerande.

Efter gemensam uppvärmning (Siri undrade liksom de andra hundarna vad 17 vi höll på med som körde hoppsasteg runt agilityplan) så började vi med hundträning och då en hoppraksträcka med fem hinder där vi experimenterade med olika strategier och vad som fick hunden att springa snabbast. Jag och Siri testade olika startavstånd för henne, att jag gick ut olika långt, att ha kastad resp förutlagd belöning samt hur hon reagerade på att jag sprang långsamt - fick instruktionen att "låtsas vara halt och lytt". När jag sprang mesigt och hade belöningen på mig så bromsade det henne med, men hon flöt fint förbi mig när kamptrasan låg och väntade i slutet.

Sen fick hundarna vila och istället skulle vi människor jobba med springstilen. Vi fick tips om hur man bäst springer för hög fart, på tå och lite framåtlutad som i uppförsbacke. Sen blev vi klockade när vi sprang en sträcka fram och tillbaka, ska göras igen nästa gång, no pressure... Till sist fick vi göra en klurig fotfärdighetsövning där vi skulle varva mellan att springa framåt och bakåt runt markeringar i ett speciellt mönster. Och så har vi fått i läxa att springa, i valfri takt och mängd, minst två ggr i veckan närmsta månaden - får se hur det går när vi inte har en peppande fröken närvarande. Det var överraskande roligt att springa i grupp, som en trevlig variant av skolgympan, vilket var lite chockande då jag alltid hatade motsvarande övningar i skolan. Men rätt sällskap förgyller det mesta, eller hur?

Vet inte riktigt om jag ska banka huvudet i väggen eller gråta, skratta är iaf inte på tapeten än på länge. Utomhuspremiär på agilityn igår och mycket värre kan det inte gå, vi råkade nämligen ut för fallerande teknik i kombination med funktionärsslarv så att vårt nollade lopp och första pinne försvann för vinden. Usch så besviken jag är! Det var ändå, innan allt gick snett, roligt att komma ut på tävling igen och lilla "högdräktiga" madame uppförde sig ljuvligt både på och utanför banan.

Agilityloppet:
När vi skulle ställa upp för start SKREK Piredjuret ut sin förtjusning och studsade runt som en eldig galoppör, och jag tvivlade på att hon skulle kunna hålla ihop i slalomet som andra hinder. Men se det gjorde hon och sen rusade vi banan igenom, med kanske lite tvivelaktig balansbomspassage. A-hindret har vi knappt tränat, hann ju inte mkt mer än sätta igång henne innan vintern kom, så efteråt är vi båda lite chockade över att det gick och tappar farten. Men vi tar oss runt felfria och rätt snabba. Så det var lite av en chock att sen läsa resultatlistan där vi plötsligt har över 10 sekunders tidsfel... På nåt konstigt sätt har tidtagningen (eller domarskrivaren?) lagt på dryga TJUGOTRE sekunder på vår tid, och eftersom ingen i domartältet reagerar och speakern inte ropar upp resultaten har ju möjligheten till protest och omlopp försvunnit.

Hopploppet:
En riktig springbana med lite klurigheter, jag är nere och okoncentrerad efter debaclet om agilityloppet och egentligen inte sugen. Men Siri, som sov djupt och yrvaket stapplade ur buren när jag plockade fram henne, blir väldigt glad när kampleksaken åter kommer fram och blir sen lika galen igen när hon ser banan. Jag gör dels misstaget att lämna för långt, dels springer jag nära tredje hindret för att visa på det, vilket innebär att det hon ser när hon kommer ur tunneln är att jag viker av därifrån och så drar jag alltså henne förbi... Resten av loppet gick bra - slalom, vilket slalom hon har! - och det hade räckt iaf till sista pinnen om vi var felfria.

Hemma möttes vi av en olycklig Ella som hade totalvägrat promenad med husse, en trogen hund måste ju vänta vid dörren ifall matte skulle dyka upp. Inte lätt att vara pensionär men förhoppningsvis kan jag ta med henne resten av vårens tävlingar, och idag har vi njutit av en lång promenad i solen hela familjen där hundarna fick ta sig en liten svängom efter en sädesärla i fårhagen. Ella har ju HÖRT sädesärlor redan förra veckan (reaktionen går inte att ta miste på) så hon var lycklig över att även få syn på en.

Länge sen jag skrev nåt men förra veckan vill jag mest bara glömma: migrän, sömnproblem och magdåliga hundar gjorde den rätt eländig. Det enda vi tränat har varit stadga på filt, vilket iofs är välbehövligt för den lilla damen som nån gång i framtiden ska vänta lugnt på sin tur under agilityträningen. Vi var sen iväg till vänner i Vänersborg över helgen och hundarna levde drottninglikt hos mamma. Faktiskt skönt att vara hundlös några dagar då och då, även om jag saknade dem lite.

Nu tar livet fart igen när tävlings- och kurssäsongen kommer igång. I måndags var vi på SSBK i det som nog blir generalrepetitionen inför Nacka på lördag. Vi tog det dock lugnt i leran och fokuserade på de två saker jag var mest orolig för: kontaktfält och gungan. Båda sakerna fungerade bra och framförallt blev jag lycklig när vi testade köra gungan med fart efter två hopp och hon satte den som hon aldrig gjort annat! Har ju dragit mig för att testa tävlingsmässig gunga men hon har fått goda grunder och då är det lätt när man väl kommer till slutet. Måndag kväll blev det mer agility men då höll jag kurs på Skarpnäck BK, nervöst men roligt! Och förstås regnade det, gör det inte alltid det när man håller kurs?

Siri är extremt skendräktig nu, har iofs inga fysiska "valpar" men ligger mest hopkurad och vill knappt gå ut. Men hittills har hon alltid släppt alla valptankar när det kommer till träning och det verkar vara så nu också, hoppas mamman vill köra igång tävlingssäsongen trots allt...

Siri är skendräktig och sååå trött, om det inte gäller träning eller bus förstås... När vi bytte lakan så busade hon givetvis till det och F frågade: "Hur orkar du busa så mkt med valpar i magen?"

Siri svarar: "Husse, det är ju BUSvalpar i min mage, och de far runt och kittlar mig inifrån så jag bli alldeles full av bus! Busvalpar behöver massor av bus för att växa till sig, men när de inte busar så måste jag sova och äta (kattskit, mattes anmärkning) så de blir starka. Och när de föds ska jag lära dem allt busigt jag kan!"

Vad skönt, och ovant, nu när vardagen har återvänt. F är på jobbet efter tre veckor hemma, jag är hyfsat pigg igen och Ella gjorde verkligen en helomvändning efter veterinärbesöket. När hon dels snöbadade njutningsfullt och dels ville jaga småfåglar på lördagen så kändes det verkligen att det gick åt rätt håll, och redan lördag kväll var hon i stort sett bra i magen igen. Idag har vi gått den första lilla promenaden sen sjukan, verkligen inte långt men mer än en rastning, och hon var så pigg - efter det sedvanliga snöbadet så bjöd hon upp till lek, så nog mår hon finfint alltid! Men nu när vi är på benen så vill vi ha vååååår... Tre veckor till agilityklassdebuten med Siri och det känns nu som ett omöjligt företag att blir klar med kontaktfälten tills dess med tanke på de bristande träningsmöjligheterna.

Stackars, stackars, stackars Ella - det blev en fruktansvärd dag igår. Magsjukan vände åt fel håll så hon fick kräkningar och våldsamma blodiga diarréer och klarade inte ens hålla tätt tills vi kom ut. Jag insåg trots mitt småpsykotiska tillstånd (klarar inte två vaknätter i rad) att det var veterinären som gällde, vi fick en tid bara ett par timmar senare och det blev taxifärd till Farsta - ta en så sjuk hund på bussen går ju inte, och orkade inte leta skjuts med så kort varsel.

Hos veterinären fick hon först en undersökning som visade att hon var uttorkad men inte visade symptom på nåt allvarligare, utan att det rörde sig om en rejäl magsjuka eller -störning. Sen fick hon en "puckel", vilket innebär att de istället för att lägga in henne med dropp tryckte in en rejäl mängd koksaltslösning under nackskinnet som sen gradvis tas upp av kroppen. Och det här var bland det värsta Ella varit med om, hon skrek som en stucken cavalier och vred sig desperat omkring för att komma loss. Enligt sköterskan ska det inte göra ont men eftersom jag vet att just detta ibland används som avledande av förlossningssmärtor hos kvinnor så undrar jag om inte Ellas reaktion var lite befogad, även om hon förstås är en första klassens pjosktant också. De förvarnade om att puckeln kunde rinna ned och sätta sig på andra delar av kroppen och det hände rätt omgående efter vi lämnade undersökningsrummet, cavalierkamelen fick istället två pucklar på vardera sida om bröstkorgen och ännu senare halkade de ned i armhålorna. Men nej, inga bilder på spektaklet då det kändes lite väl förnedrande för henne. Väl ute ur monstrets håla kollapsade hon på trottoaren, kan förstå det då det måste varit en ansenlig extratyngd för henne med en halvliter skvalpande extravätska innanför huden.

Tortyren slutade inte där utan uppnådde nya höjder på kvällen då jag och sambon åt pizza till middag, Siri fick sin vanliga mat medan Ella förväntades äta dietburkmat blandad med magmedicin. Hon som normalt äter "allt" och hade fått tillbaka aptiten efter uppvätskningen (pizza var hon iaf extremt sugen på) tittade bara hjälplöst på äcklet jag ställde fram till henne. Handmatade henne i småklickar varpå hon artigt tog det - och spottade ut på mattan... Nästa mål, hon får en msk varannan timme, så hade hon antingen resignerat eller så hade jag en bättre strategi när jag skar maten i småbitar istället för att smeta ut den, för då åt hon snällt och imorse så var hon riktigt sugen. Siri har också fått lite dietmat eftersom hon omedelbart älskade den, de har lite olika smaksinne de två.

Ella är fortfarande rejält dålig i magen men klarade sig hela natten och verkar betydligt mer tillfreds idag, så nu ser det hoppfullt ut! Och en eloge till duktiga F som trots att han inte är helt frisk ännu tog på sig att promenera Siri, tvätta och handla - underlättade min dag enormt.

Har tyvärr inget upplyftande att skriva om direkt, den här sjukstugan blir bara allt större och eländigare. F är borta från jobbet tredje veckan nu, men han har testat sig och det är inte bakterier, bara ett segt virus. Jag "firar" ett tveksamt tvåveckorsjubileum idag och nu har rethostan gått över till tryck över bröstet och tungandning - men man KAN väl inte få lunginflammation av en förkylning? Jag vägrar! De senaste dagarna har först Ella och nu även Siri fått nån magsjuka med kräkningar och dålig mage, så det har blivit mkt spring hela natten. Det började med att Ella kräktes och matvägrade i nära två dygn och jag hann bli väldigt orolig men sen vaknade hon och var HUNGRIG igår, tyvärr går allt rakt igenom henne trots skonkost så har införskaffat magmedicin idag.

Vi var hos mamma ett par dagar, jag och jyckarna, lite miljöombyte även om det kanske inte var så givande. Jag gick små pliktskyldiga rundor med den då pigga och glada Siri, sen sov jag ute i solen, eller i sängen, nästan hela tiden utöver det. Mamma har fått påhälsning av vildsvin på tomten flera nätter i rad, men det var inget hundarna verkade märka av annat än att de var väldigt intresserade av dofterna på morgonen sen. Hoppas det inte är nån ny ovana från grisarnas sida för orädda vildsvin i grannskapet låter inte roligt.

Dags att anmäla till vårens tävlingar också och oj så omotiverad jag är, kan inte tänka mig vilja springa nånsin igen som kroppen känns nu. Men om en månad ska vi väl vara i hyfsad form igen? Så länge frossar jag i podcasts och videor från Bad Dog Agility, mitt senaste fynd i cyberrymden - agility är iaf fortfarande roligt i teorin...