En lektion i ödmjukhet kanske? Jag skulle lyssnat på horoskopet...eh, min egen känsla och faktiskt tagit Ella till veterinär. Bara ett par timmar efter förra blogginlägget så rastade jag dem och hon betedde sig lite märkligt, satte sig ned istället för att kissa men då var jag lite för stressad över annat för att reagera. Senare på kvällen så var hon spänd i bakdelen av ryggen och bakbenen skakade, jag misstänkte överansträngning eller muskelskada efter den härliga långturen i skogen. Men igår morse var det ännu tydligare att hon var irriterad över något i bakänden, jag undersökte och såg att hon var svullen runt ena analsäcken så jag bokade genast tid på vår djurklinik.

Det var en rejäl analsäcksinflammation hon hade, veterinären fick spola rent i flera omgångar och nu ska hon äta en tiodagarskurs antibiotika samt smärtstillande. Även om Ellas blåsljud inte hade förvärrats sen förra året ville veterinären helst inte sedera, så tanten fick utstå undersökning och behandling vaken - men det gjorde hon med den äran, jättetapper var hon och gjorde bara passivt motstånd.

Skäms över att jag inte upptäckt detta tidigare för processen måste ju pågått ett tag innan det blev så akut, men jag har aldrig haft en hund med analsäcksinflammation tidigare och Ella har inte visat några av de klassiska tecknen. Hon har varken kanat på rumpan eller nafsat/naggat sig i området, och med all rumppäls (nu bortrakad) så var svullnaden inte lätt att se. Men har nu genom veterinär och googling lärt mig att även förändrad svanshållning, kortare steglängd och slickande på tassarna kan bero på denna åkomma. Händer det igen så kommer jag vara klokare, synd bara att Ella fick ta smällen för mitt oförstånd. Fast jag tror att hon även har haft problem med kylan, för som sagt hjälpte det helt klart att sätta täcke på henne - så jag var inte helt fel ute med det, gjorde det bara lite för enkelt.

Ska förresten kanske förklara bilden: sen valpben anser Ella att badkaret ger trygghet om man mår lite krassligt eller har ont nånstans, så hon spenderade en stor del av gårdagen där. Idag mår hon bättre och huserar i soffan som vanligt...

Så skönt att det ibland finns en enkel lösning på ett bekymmer! I ett par veckor har Ella känts lite diffust skruttig, framförallt ville hon inte längre gå långpromenad utan försökte vända eller gena hemåt efter en kort stund, även om vi var i skogen som hon normalt älskar. Hon gick efter mig, såg ynklig ut och jag märkte att hon höll svansen annorlunda än normalt så att det var nån spänning i kroppen. Var inställd på veterinärbesök och att börja utreda vad som kunde felas, men... I förrgår när det iofs var milt men rejält blåsigt testade jag att sätta täcke på henne, trots all päls - och vilken skillnad! Nu är det täcke som gäller utomhus och tanten studsar runt i snön med flaggan i topp, hon har inget emot rejäla långrundor heller.

Nu är det väl stor möjlighet att det är artrosen som gör henne känslig för kyla, så jag ska även se över hennes tillskott. Till exempel har jag inte skaffat nytt nyponpulver sen det gamla tog slut, det ska jag absolut fixa nu för min fina och numer glada Ella-fjanttant! Mamma är också i färd med att sticka en tröja åt henne, tror det blir bra att ha något som täcker armbågarna vid kallare väder.

Sen råkade jag läsa mitt horoskop i Metro igår: "En lätt lösning på ett problem kan ge ett snabbt resultat - men är absolut inget Lejonet ska använda sig av." Haha, tur för mig (och Ella) att jag inte tror på astrologitrams!

I torsdags kväll så myste vi i soffan framför en livesänd föreläsning av Lee Gibson  och om du missade finns den fortfarande sparad här. Mycket var bekant men han påpekade flera saker (obs, inga citat!) som kändes träffande:

- Se till att träna som du vill tävla, låt det inte bli för stora skillnader. För mig gäller det framförallt startrutinen med Siri, har insett att jag på träning oftast kopplar loss och sen kampar henne till den plats jag vill starta, lossar leksaken och startar henne. På tävling är ju det en omöjlighet vilket gör rutinerna helt olika, att träna kvarstannanden i träningsrutinen kanske inte minskar risken för tjuvstarter på tävling eftersom de är olika beteenden som ingår.

- Bli inte för bekväm, kör genomtänkt även på träning. Är ju lite samma som förra punkten men mer specifikt. Just detta är ett problem, egentligen inte bara på träning även om jag är värst där men jag behöver ett sätt att känna lite mer jädrar anamma när jag kör och inte feglira. Går det dåligt första rundan brukar jag bättra mig men vore skönt att kunna knäppa på triggerkänslan utan att redan vara irriterad på mig själv.

- Träna inte bara övningar och banor som du gillar. Oj vad sant, jag väljer ofta banor som känns bra och alldeles lagom för oss, eller justerar här och var för att få köra på exakt det jag vill. Men det är ju dumt att bara konfronteras med saker man inte riktigt behärskar, eller märkliga och ologiska sekvenser, på tävling (inte för att jag tycker att det BRUKAR vara så men...).

Och så detta träffande citat av racerföraren Mario Andretti: "If everything seems under control, you're not going fast enough". Måste våga släppa på kontrollbehovet och bara ta i!

Fredag förmiddag var det sen dags för träning och jag lyckades med startrutinen, nu "lekte jag tävling" i starten på den minibana vi byggt upp. Tyvärr var jag inte riktigt lika duktig på att köra den utan det blev just den där bekvämlighetszonen utan större eftertanke. Siri fick köra gungan tävlingsmässigt och gjorde den jättefint utan tveksamheter! Och jag kände att efter två träningspass med att jag sticker iväg i sidled under slalom behövde hennes sug och självförtroende ökas så vi körde enkla skick med kastad belöning direkt efter, det gjorde susen och jag kunde skicka allt längre ifrån och springa på längre avstånd i sidled (dock utan att vika av). Ska vara noga med att kombinera utmaningar med att hon även får lättare övningar.

Idag har vi hälsat på mamma för första gången sen hennes fotoperation och alltså första gången hundarna fick se henne i rullstol "på riktigt" (vi har testkört en gång innan). Mamma mötte i hallen men Ella stack förbi henne till köket. Jag trodde först inte att hon sett mamma men när vi ropade på henne kom hon glatt springande för att hälsa - fast tvärvände tillbaka när hon åter såg rullstolen och det utsträckta benet. Det tog lång tid innan hon vågade nosa på gipset och det blev några sekunders försynt nosning följt av en rejäl avskakning. Siri däremot var totalt fascinerad, hon ville undersöka foten från alla vinklar och vrår länge och väl. Hon hade heller ingen respekt alls för rullstolen utan gick glatt till och med under den när det kändes praktiskt. Och Rambo som också var med undrade när han skulle få mer köttbullar egentligen och använde gipset som ett stöd för att nå upp i knät. Jaja, alla lugnade ned sig efter den första yran och hundarna accepterade rullstolen förvånansvärt bra.

När vi skulle hem igen blev också reaktionerna olika, Ella sa "borta bra men hemma bäst" och flög in i bilen såfort dörren öppnades. Siri fick jag faktiskt jaga fatt på (hundskrälle!) och bära dit...

Nu så, lilldjuret är utmattat efter två timmars ridhusträning och har inte flyttat sig från soffan sen vi kom hem! En trött hund är en enkel hund, oavsett hur ouppfostrad och odräglig den annars är... Det var rejält kallt idag på morgonen, vilket jag överlever men blir lite jobbigare för tre små frusna hundar, men jag brassade på full värme i bilen så fick tant och farbror sitta där mesta tiden medan jag jobbade med galningen.

Vi körde en kort bana av Eva-Marie som var flytig men med ett par kluriga detaljer. Jag halkade in i mitt vanliga sätt, körde först för avmätt och slarvigt för att sen bli irriterad på mig själv (tror jag måste tända till lite ilsket för att ta i?) och lyckas mycket bättre. Andra omgången var också hindren lägre vilket gav bättre flyt, hon stoppar upp lite på fullhöjdshinder. Och så verkade hon bli lite matt efter att ha gjort banan ett par gånger, vi ska nog jobba lite mer på hoppmusklerna nu när vintern varit så lugn i år. Måste helt klart jobba på stadgan i slalom, det märkte jag i onsdags också - vill ju helst kunna göra "vadsomhelst" utan att hon går ur! Tränade gungan igen och märkte inga problem, fast gjorde den inte tävlingsmässigt. Hon har bra sug och attityd, såväl i springandet över som banglekar.

Kickan hjälpte mig med filmningen men tyvärr räckte inte batterierna så länge, det blev bara de första rundorna på fullhöjd som kom med.

Igår var Kickan och jag för första gången i Haninge hundhall. Jag ville främst träna Siri på underlaget som påminner om Väsbyhallen där vi tävlar i februari, och det blev mest hon som körde eftersom vi bara hade en timme på oss. Vi byggde upp en rundbana med hopp och tunnlar, sen ett tolvpinnarsslalom och så stod balanshindren tillgängliga vid sidan av.

Siri var för det första helt tokig, misstänker att hon snart ska börja löpa (exakt om en månad om hon är lika precist regelbunden som de senaste gångerna) och hon har alltid nåt slags hormonpåslag innan också. De senaste dagarna har hon markeringskissat massor, varit på tårna ute och rastlös inne. Dessutom hade vi inte kört agility på en månad, vilket inte heller gjorde henne mindre anspänd när hon såg hindren... Hon har lite problem med slalom på det här underlaget så tempot sjunker något och tekniken ser inte felfri ut, däremot gick det väldigt bra med hoppandet. Körde först diverse tillkrånglade vägar i banan, tränade sen "fram" och släpp - att jag princip kunde röra mig bara några steg i mitten, till slut lade jag på lite krångel med serpentiner och tajta svängar för att sen be om ett "fram". Gick toppen! Gungan var det inte heller någon tvekan på så jag fuskade och lät henne göra den tävlingsmässigt på slutet.

Ella har en lyxig pensionärstillvaro, iofs fick hon träna mycket mindre än Siri och det gillar hon ju inte, men hon får å andra sidan göra lite mer som hon vill. Och om Ella får bestämma är det balanshinder som gäller! Så vi körde nog balansbommen uppemot 20 ggr igår, sen fick även hon träna släpp på rundbanan då jag bara stod i mitten och pekade. Det gick inte så fort men glad var hon!

Idag trodde jag Siri skulle vara trött men icke, hon var påtagligt sprudlande energisk ute, däremot lite mer avspänd hemma i alla fall. Imorgon blir det en ordentlig duvning i ridhuset också, sen ska jag väl ha en trött lill-Pira till kvällen?

Jag har lite kluvna känslor inför vintern som slutligen kom, trist att chansen till spår och agilityträning utomhus försvann men så skönt att hundarna inte kommer hem med ett halvt kilo smuts i pälsarna efter varje långrunda. Jo, det är nog helt ok med snö ändå... Hundarna är oreserverat förtjusta, särskilt gammeltanten som ystert galopperar omkring samt tar ett snöbad varje långrunda! Trodde att Siri skulle sakna labbarna som åkte hem i söndags men hon var framförallt väldigt glad över att Ella kom hem igen, pussade på henne hela kvällen, och sen har hon sovit i två dygn - bara velat rastas och sen kurat ihop sig direkt igen när vi kommit in. Det grådaskiga vädret i början av veckan gjorde väl sitt till också, hon gillar inte regn oavsett. Men i onsdags vaknade hon och var sig själv igen!

Kickan efterfrågade årets mål som jag inte orkat knåpa ihop, någon årssammanfattning blev det inte heller men tävlingsmässigt har jag ju spaltat upp allt i agilitystatistikinlägget, det får räcka sålänge...

Igår fick jag veta att vi kom med på resterande deltävlingar i Vintercupen, jättekul! Det var mysigt att vara där så det blir perfekt. Dock planerar jag att inte ta gungan tävlingsmässigt isf, finns den med i banan så diskar jag oss. Dels har vi inte hunnit träna tillräckligt efter strulet, dels så såg jag en läskig video med flygande pappis från samma tävling, blev för mkt rekyl på den och nån sån risk tar vi inte.

Ok, ett nyårslöfte kan ju vara att ta med den riktiga kameran ut lite oftare för mobilkameran funkar sådär...

Ska inte ropa hej riktigt än för nyårsfirandet aka smällareländet är inte över för denna gång, men jag är så glad och stolt över hur Siri har klarat det hittills! Hon blev ju chockartat skrämd för dryga två år sedan och även om den stora förbättringen kom första året då jag hade gjort en stor träningsinsats så sågs ytterligare framsteg detta nyår. Den starkaste reaktionen hon haft är den innan jul då hon efter flera starka smällar gick med sänkt svans.

Strategin för nyår var förstås att hon skulle vara nöjd och avslappnad till att börja med, så vi tog hela hundgänget med oss ut till Ågesta friluftsområde där vi gick en långrunda samt tränade budföring och uppletande, vi var ute nästan två timmar och kom hem med trötta hundar. Vi hörde lite smällar från Farstasidan under rundan men bara en var så stark att Siri reagerade, och då med: "jippie matte, hörde du? nu får jag det gottaste godiset!" Hon sov gott för sig själv i sängen flera timmar fast smällandet tog fart när det blev mörkt. Under middagen krävde hon att få smaka rostbiff vid högre smällar och det fick hon förstås - hellre bortskämd än skrämd! Sen var vi mätta och trötta så vi sjönk djupt ned i soffan...och sen var klockan plötsligt fem i tolv. Jag iddes inte gå och hämta supertugget jag införskaffat speciellt för detta utan satt bara kvar med just lilldjuret i knät när vi gick in i det nya året. När dundrandet verkligen tog fart och kom nära så spanade hon långhalsat ut genom fönstret men var fortfarande avslappnad, hon lät sig avledas med ett godispapper men när hon inte fick det så rullade hon ihop sig och somnade om! Två tummar upp, vilken känsla!!!

Idag pangade det också en del när vi tog långrundan mitt på dagen, folk alltså... Men inga bekymmer för henne och jag vågade släppa henne för lite bollsök med Freddie på fältet eftersom jag hade bra uppsikt omkring oss. Och när hon var igång med det så kunde jag inte se minsta reaktion i henne när det smällde till. Nu har vi lyckats undvika de större smällarna denna gång (peppar, peppar) så jag betraktar henne inte som botad på något sätt, men glad och stolt som sagt!