Ja, det kunde vi fråga oss i söndags när hela(!) laget missade första banvandringen för dagen och sen satte vår första nolla! Men nu var det ju en anledning till att banan gick bra att köra utan banvandring, även om den gick lite hit och dit i starten var det inga svåra linjer eller direkta fällor, och det märktes också i resultatlistan där vi långt ifrån räckte till... Men det är fascinerande detta att köra bana utan banvandring, vilket jag råkat ut för några ggr på tävling samt ibland slarvar mig till vid träning - detta att inte ha banan "i kroppen" gör att du på ett annat sätt jobbar här och nu, hinder för hinder vilket iofs kan sänka farten lite men jag har ofta nollat när jag missat hela eller nästan hela banvandringen. Kanske är adrenalinpåslaget också till en viss fördel för mig?

I agilityloppen var vi återigen snubblande när SM-pinne kändes det som, en enda ynka hoppbom ifrån. Nåja, om inte om funnits... Slutligen i sista hopploppet blev laget diskade, men jag körde ändå trots att både jag och Siri var trötta, för banan var den roligaste hittills under helgen. Vi hindernollade men fick lite strul på slutet och sen tappade Siri alldeles farten. Måste skärpa mig och ta ut henne på egna långrundor oftare, mycket av vardagslivet har blivit format efter Ellas behov. Nu när jag jobbar har jag inte orkat göra så mycket över det mest grundläggande, så lite bättre form skulle både jag jycken behöva vara i.

Jag nämnde väl det för ett tag sen? Vi har äntligen fått ihop ett lag nu, och denna helg blev det tävlingsdebut i Österåker! Vi är: jag och Siri, Kickan och Ärtan, Annica och jack russeln Luna samt Anna och mopsblandisen Alice - vi gör verkligen skäl för namnet "Smått och blandat"...

På lördagen, som blev väldigt lång och plågsamt varm, kunde inte Annica vara med så Kickan fick köra Luna. I första agilityklassen var vi en ynka femfelare från SM-pinne, Alice och Siri nollade medan Luna hoppade ett kontaktfält. Det känns lovande att det kan funka bara vi får marginalerna på vår sida! I nästa lopp fick vi en väldigt onödig vägran på runda tunneln i slutet på en raka, jag slarvade med signalerna och börja gena. Men även de andra drog på sig fel så det hängde inte bara på oss, tack och lov.

Söndagen var svalare och kortare men banorna var riktigt luriga: flytiga sträckor så att hunden fick upp farten för att sen ledas in i en svårighet där man som förare behövde hinna med. De skördade många diskningar, så även för oss. Fast jag och Siri diskade oss inte på några kluriga handlingssekvenser, i första loppet hoppade hon ramen på däcket(!) på en raka och jag märkte det inte i tid, i det andra så gick banan mot mål för att sen svänga av men Siri svängde inte utan fortsatte rakt fram... Tror det var ett utslag av trötthet, för hon är annars duktig på att lyssna även när fårskinnskampen ligger i mål. Bara två lag i mål i första klassen, ett i andra, så det var som sagt kluriga banor...

I söndags natt vaknade vi av åskknallar och piskande regn mot rutan. Det gav sig framåt 6-tiden men när vi sen skulle ut på morgonrunda ett par timmar senare så ville inte Siri kliva ur sängen ens. Var hon trött? Mådde hon dåligt? Blev hon rädd av smällarna? Nej, när det är blött ute stannar Piredjuret inne! (Gammalt djungelordspråk?) Och rundan blev följaktligen: "neeeej, vill inte gå på blöt asfalt", "nope, kliver INTE i vått gräs" och sen "wow, vilken stor och djup vattenpöl - jippie!" Plask, plask, plask från en nöjd liten hund som sen återigen vägrar fuktigt gräs... Har jag nånsin sagt att hon är lite egen?

Apropå blötdjur så var vi på Lida igår eftermiddag, men jag måste nog ge upp detta med att bada med hundarna. Antingen får vi åka och låta hundarna bada eller så badar jag och Fredrik själva eller möjligtvis med Siri. Nu blev det ingen njutning i vattnet, som var härligt varmt, när Ella och Rambo satt och gafflade uppe på land. Det blev första längre utflykten för Ella efter spondylosdiagnosen, och den kanske blev lite väl mycket med alla kaniner - som de sprider sig! - och andra hundar. Hon var glad men borde nog varit i lite mer stillhet, samtidigt känns hon helt ok idag förutom viss stelhet direkt på morgonen. Nu är Rimadylkuren över också så det är med spänning jag ska utvärdera ifall hon klarar att gå utan smärtstillande, något hon måste klara för magen var inte glad alls i slutet av kuren... Håll tummarna!