I fredags kväll, bara några timmar efter förra blogginlägget, så kittlade det lite i halsen och sen smällde den bara till - dunderförkylningen. Jag har legat mer eller mindre däckad i flera dagar, bara ut och rasta hundarna, men i måndags hände samma sak Fredrik så nu är det riktigt sjukt här hemma. Är iaf på bättringsvägen nog för att orka sitta lite vid datorn, och jag var av nöden tvungen att handla lite mat- och förkylningsvaror idag, det var dock en riktig pärs. Imorgon börjar vårterminen men jag får se om jag har ork nog att gå på lektionen, det viktigaste är att jag är på benen till på måndag när praktiken startar. Jag ska vara på SöS ortopedmottagning och ser fram emot det enormt!

Ella är så nöjd med en matte och husse som mest bara ligger till sängs och tycker att korta rastningar är alldeles lagom i kylan. Siri däremot har olägligt precis kommit ur skendräktighetsdimman och när hon gör det är det med frenetisk energi: "hej världen, vad har jag missat?". Så hon har varit understimulerad och följaktligen blivit vansinnigt grinig, som en stallmodig häst. Morrar och muttrar på tv:n, grannar som rör sig utanför och raketerna som fortfarande smälls. Har två gånger lyckats ta mig till ställen där hon kan släppas och hon studsar runt som en unghund då. Men nu har hon åkt på något magknas, inte direkt diarré men lös i magen och måste ut på nätterna. Jobbigt för oss båda men nu har hon inget emot att vila, lika bra att ta alla sjukor på en och samma gång.

Rysskylan har belägrat huvudstaden och trots att hon ståtar med namnet Iris Sibirica så klarar lillvovven inte många minuter ute innan hon får köldkramp i tass efter tass. Ella klarar sig lite bättre men idag har vi dragit ned rastningarna (promenader kan man kanske inte kalla våra små rundor) till tre stycken, för både hundarna och jag tycker det är ovärt med tio minuters påklädning varje gång vi ska ut. Tur då att vi återvände till Södra Stockholms hundhall igår, så att djuren kunde få lite motion trots vädret.

Siri fick precis som förra gången (glömde skriva det då) hoppteknikträning, denna gång en grid med varannan låg, varannan hög samt bend work. Jag tror att hon är helt bra i ryggen nu men vågar inte dra igång med riktig agility innan hon fått grönt ljus av fysioterapeuten. Hopptekniken var vi dock klar med efter en halvtimme så sen blev det lite hindersugsträning - dra självständigt på tunnel resp lågt hopp, lite backande och fotgående. Ella har nog inte förstått hur hon gjorde illa sig förra veckan, för hon var jätterädd i hallen - ville inte ut ur buren och tryckte sen precis utanför. Jag tog henne till ett hörn och började kasta godis, hon tog det men gick lågt och försiktigt och spanade hela tiden omkring sig - undrade väl när poltergeisten skulle komma och kasta iväg henne i rummet... När hon fick träna att runda en stor kon så tinade hon upp lite och viftade på svansen men var ändå lättad över att få återvända till buren resten av timmen. Och vad lycklig hon var över att ha överlevt när vi gick därifrån.

Stackars Ella, min lilla oturstant! I tisdags hyrde jag och Kickan in oss en timme i Södra Stockholms Hundhall, synnerligen trevligt ställe som rekommenderas, men besöket blev inte så lustfyllt för oss. En av de första sakerna som hände när jag tog ut Ella för lite pensionärsträning var att hon efter att ha tagit en tunnel fick syn på balansen och gladeligen rusade dit, det är ju ändå favorithindret. Dessvärre kom hon på i dålig vinkel och med åldern har hon inte samma koordination eller muskelstyrka så det blev upp som en sol, ned som en pannkaka - och det först när hon kommit upp på mittendelen. Vilken skräck när hon damp ned på golvet (med agility matting, tack och lov) och blev liggande skrikande. Jag hann tänka benbrott och avlivning innan jag ens hunnit fram. Men det tog inte många sekunder innan hon, skakande i hela kroppen, var på benen igen och kunde gå på alla fyra utan problem! Hon ville direkt till buren och där fick hon sitta en stund och lugna sig innan jag tog ut och kollade igenom henne mer, inget blödde, och inget gjorde så ont att hon pep så jag hade is i magen. Nu har det gått några dagar och som tur är verkar det inte vara mer än att hon fick lite blåmärken, hon har varit stel i ryggen och ovillig att bli hanterad men blivit bättre för varje dag. Idag verkar hon helt som vanligt. Men vad läskigt, hädanefter släpps gammeltant inte upp på balanshindren mer, hon får nöja sig med tunnlar och SSBKs nybörjarbom som bara är ett par dm hög.

En roligare sak som hänt i veckan är att nya regelförslag för agility kommit! Fem storleksklasser OCH sänkta hopphöjder, känns väldigt skönt. Och så kortas äntligen släpet på platta tunneln, vilket gör det lite mindre livsfarligt (säger hon vars hund ständigt voltar i släpet, kanske tror Siri att det ingår?). Kan ju inte skriva om alla ändringar, så kolla gärna in själv på Svenska Agilityklubbens sida.

Så vidare fartfyllt har inte 2016 varit än, vi är småförkylda och ruggiga men hade en trevlig nyårsafton. Eftersom vi hade lånat bil började vi med en långpromenad i solen på Lida, där det nästan garanterat inte smäller några raketer mitt på dagen. Hundarna var väldigt i farten, länge sedan jag såg Ella så pigg och glad! Sen var de trötta och sov gott i flera timmar medan vi förberedde en smaskig trerättersmiddag som intogs hemma i lugn och ro.

Med tanke på hur det small innan jul trodde jag det skulle vara hemskt men det verkar som om kidsen tappat lusten eller redan smällt upp allt de hade för det var inte alls farligt varken dagarna innan eller på själva aftonen. Eftermiddagskissen var inga problem, däremot hade Siri svårt att slappna av när jag tog ut dem sista gången vid 21.30, då trotsade vi rastningsförbudet och höll oss inne på gården där det iaf inte springer omkring folk och skjuter. Inne hade hon till och med lite humör och läxade upp småfjuttarna hon hörde (de som låter "wiiiiiii-poff!") med bestämd stämma. Var vi i köket ville hon gärna få godis för smällarna, men i soffan slappnade hon av och sov i mitt knä. Själva nyårsslaget blev lite ångestfyllt, men inte på grund av fyrverkerier utan för att jag gett vovvarna varsin grisknorr som avledning. Siri är skendräktig och har inte så mycket aptit, så efter lite tuggande ville hon ut för att gräva ned knorren för sämre tider - i julas gjorde hon samma sak med tuggpinnen hon fick av mamma i julklapp - men vi har ju ingen trädgård och det skulle hur som helst inte vara aktuellt med utsläpp runt tolvslaget, så hon fick olyckligt ranta runt och pipa tills hon hittade ett gömställe som dög. Det visade sig vara under mitt täcke alldeles uppe vid kudden, upptäckte jag vid sänggåendet...