Igår var vi på tredje och sista deltävlingen i Vintercupen, bara den storleksblandade finalen kvar nu - vi kommer med men frågan är om man med 29 cm i manken ens kan ha nån chans mot de större hundarna? Vi får väl se...

Agilityklassen nollade vi och kom trea, det var några månader sen hon såg en balansbom så jag var lite nervös över det men ännu mer inför starten då jag verkligen ville kunna placera mig rätt. Trots träning på lugnt uppförande och sitta kvar vid koppelavtagning så föll allt ihop inför tävlingsstarten, inser nu att jag nog hade lite höga förväntningar för det är betydligt mer stresspåslag på tävling och dessutom månader av repetition av fel beteenden. MEN när jag väl satt henne och lite överdrivet poängterat att hon skulle stanna så kunde jag i lugn och ro (mmm, säkert...) ställa mig som jag tänkt. I hoppklassen så fick hon fem fel, matte strulade till det både före och efter slalom... Såg att hon tittade mot långhoppet så jag tog in henne lite för kraftigt och hon missade ingången, sen blev jag märkligt nojig över att hon inte skulle stanna i slalom och blir efter så vi nästan krockar. Är iaf väldigt nöjd med trycket i slalom, särskilt i hoppklassen, och de tajta svängarna vi fick till ur tunneln - och så kvarstannandet i starten förstås!

Det var tack och lov ingen allvarlig skada Siri råkade ut för, vi har levt mer och mer normalt för varje dag utan hon reagerat på det, och igår var vi till och med iväg och tränade lite. Jag tog det medvetet extra lugnt, fokuserade på startritualen och hoppteknikövningar, men så kunde jag inte hålla mig på slutet så det blev även ett par rakor med släppträning på slutet.

Jag har tränat en del hemma att hon ska kunna sitta kvar när jag tar av kopplet, men det krävdes hjälp med omvänt lockande för att hon skulle fixa det intill ett hinder. Tänkte också på att försöka hålla ned hennes stressnivå i transporterna och att få henne att gå hyfsat intill mig, massor av godis gick åt - jag som är van att bara kunna stoppa ned en kamptrasa till henne när vi ska träna... I hopptekniken körde vi först en basic grid som Kickan hjälpte mig filma, sen varierade jag med att höja hopp 2 och 4, samt bygga den expanderande från 3,5 till 5 fot. De två senare övningarna finns inte på film men jag tyckte det kändes bra. Möjligtvis ser det ut som hon verkligen får ta i andra språnget, hon har inte riktigt styrkan och trycket ur sittandet för att gå helt jämnt igenom. Och så ryckte det en hel del i henne i starten, men hon stannade iaf! Ella fick träna lite på skoj - "balansbommen ska vi köra!" bestämde hon på en gång och gjorde den på eget bevåg innan jag knappt hunnit ned på planen efter henne. Nu när hon mest får göra det hon vill lär hon utvecklas till en ännu värre balanshindersgalning än hon var som ung...

Med skadad Pira så var det tur att vi redan planerat en ovanligt ohundig helg, djuren hade tråkigt medan vi aktiverade oss på andra sätt. På lördagen födelsedagsfika för syrran, på söndagen ett besök på Artipelag med F och hans föräldrar. Vi hade aldrig varit där förr och det var en mycket trevlig ny bekantskap med vacker skärgårdsnatur, vacker arkitektur och en intressant fotoutställning. Jag fastnade för Trinidad Carrillos vackra och smått spöklika bilder, framförallt mittenfotot som är en sittande kvinna med oskarp vädurkanin vid fötterna.

Siri var rätt eländig under första kvällen efter skadan men lördag morgon markerade hon bara lite lätt på den tassen och sen har jag inte sett någon hälta alls, tack och lov! Det blev två dagars koppelrastning, sen fick hon en lite längre men lugn koppelrunda igår. Idag har vi gått över på flexikoppel så hon får lite mer rörelsefrihet, samt tränat lite cavaletti och lydnad utan problem. Nu verkade allt lovande inför nästa helgs deltävling i Vintercupen!

Ibland blir det inte som man tänkt sig, sägs det, och så har det varit med hundarna sen förra blogginlägget. Gång på gång händer oväntade och otrevliga saker...

Vi åkte för att tävla dagen därpå men stötte på en tjurig medtävlande (mottävlande?) och jag som var trött, småförkyld och hade dåliga b12-förråd klarade inte alls av det. Satte mig i bilen hos Siri en stund för att lugna nerverna men så gick tävlingen så vansinnigt fort att när jag klev in i hallen igen hade vi missat starten... Surt!

Sen var vi hos mamma ett par dagar. Under första kvällsrundan så möter vi en skåpbil som passerar obehagligt nära, trots att både hundarna och jag bar reflexer samt gick på upplyst gata. En liten bit längre fram så kommer den nu ikapp oss bakifrån och kör på hundarna!!! Bara en lätt bump i låg hastighet så inga skador men vilket adrenalinpåslag, det otäckaste jag varit med om på länge och sen gick vi inte alls i villaområdet efter det, bara på rena gångvägar.

Dagen efter lade jag viltspår i skogen, Ella klarade sitt alldeles utmärkt men så var det Siri... Hon gick jättefint i det tills när jag alldeles mot slutet valde att tillfälligt släppa linan då hon ringade - och vips så försvann hundskrället i fjärran med lina och allt. Hon var spårlöst(!) borta flera minuter och jag började fundera på att ringa mamma för att se om hon sprungit hem när hon återvände, trött och nöjd. Men hon fortsatte spåra sista biten som om inget hänt och hittade klöven, knashund! Sen dess har hon inte fått vara lös en minut, inte tills hon har löpt iaf.

Och idag var vi och ridhustränade agility. Det gick jättebra och vi var redo att plocka in då jag fick för mig att köra slalomövningen en gång till, skickar in i en u-tunnel och hon kommer ut på tre ben, med höger fram i vädret... Neeeej! Hon började gå på det rätt snart men haltar fortfarande tydligt, skadan sitter i tassen men det finns inget ytligt - klor och tår ser jättefina ut så det är väl nåt inuti som felas. Hoppas verkligen att det ger sig fort!

Imorgon är det årets första officiella tävling och normalt tränar jag inte dagen innan, men vi ska bara köra ett lopp och behöver inte åka förrän efter lunch så jag bedömde det som ok. Vi körde en hoppbana av Åsa Wrede (ev fel och brister är mina för jag var byggnadsansvarig) som var flytig men med några intressanta sekvenser. Körde den bara två gånger med Siri för att ändå spara på henne, och var förstås noga med starterna - men efter några dagars träning så fanns det ju inte minsta tendens till tjuvande trots att jag gjorde dem tävlingslika!

Ja, det har blivit både mycket träning och många tankar om våra starter. Har tänkt på att hon ska lyssna och behärska sig i vardagen, men även tränat hemma i princip varje kväll. Projektet sväller hela tiden och förutom ren "sitta kvar med störning"-träning så har vi tränat fotgående med störning, att välja bort synligt godis för att få det och att inte hoppa efter mina händer. Lilla fröken har helt klart kunskapsluckor rent generellt när det gäller självbehärskning. Sen har jag tänkt på hur hon brukar bete sig inför ett lopp, INNAN jag sätter och lämnar henne, såhär har det sett ut under hösten/vintern:

I de två första loppen satt hon faktiskt kvar, tredje blev en tjuvstart. Såhär såg det inte alls ut i våras, då var hon taggad men inte så galen att jag hade svårt att få av kopplet, och då stannade hon också bättre. Så vi ska träna (någorlunda) behärskat inträde på plan, avtagning av koppel mm. Planerar att använda koppel som är mkt lättare att ta av för smidigare hantering, och funderar på om hon rentav skulle kunna gå lös in på banan och hålla sig bättre i skinnet så?

Trots eländet med Ella så kom jag och Siri iväg på andra delen av Vintercupen i lördags, väldigt välkommet från hennes sida då hon blivit uttråkad av två lugna dagar med krasslig moster.

Agilityloppet gick riktigt hyfsat och vi nollade det trots en del vida svängar här och var, det blev en andraplats efter taxen Garbo (förstås). Ingen gunga med, så det fick jag inte testa, men det kändes ändå skönt att vänta ett tag till med den i tävlingssituationer. Hopploppet däremot, där gjorde hon en rätt grov tjuvstart vilket gjorde att det tog halva banan innan jag mentalt var ikapp. Vi fick en rivning för att jag var alldeles för nojig över en fälla och drog i henne på tre sätt: röst, uppstannande och plockhand - hon blev nog så inställd på att svänga tajt att hon glömde bakbenen. Och jag blev kvar i situationen så länge att jag missade mitt planerade byte dessutom.

Tjuvstarterna har varit på g ett tag men hon har aldrig stuckit så tidigt innan, nu måste jag ta tag i det! Insåg att det inte bara är starterna som fallerat, hon har också börjat smita ur buren så fort jag öppnar och jag har släppt igenom det, säkert har det ett samband. Så nu gäller stadga, stadga, stadga i resten av februari, planen är att hålla på kriterierna både i vardagen och på träning/tävling, och utöver det träna såväl lugnt som explosivt kvarstannande vid varje träningspass vi gör.

Hopploppet:

En lektion i ödmjukhet kanske? Jag skulle lyssnat på horoskopet...eh, min egen känsla och faktiskt tagit Ella till veterinär. Bara ett par timmar efter förra blogginlägget så rastade jag dem och hon betedde sig lite märkligt, satte sig ned istället för att kissa men då var jag lite för stressad över annat för att reagera. Senare på kvällen så var hon spänd i bakdelen av ryggen och bakbenen skakade, jag misstänkte överansträngning eller muskelskada efter den härliga långturen i skogen. Men igår morse var det ännu tydligare att hon var irriterad över något i bakänden, jag undersökte och såg att hon var svullen runt ena analsäcken så jag bokade genast tid på vår djurklinik.

Det var en rejäl analsäcksinflammation hon hade, veterinären fick spola rent i flera omgångar och nu ska hon äta en tiodagarskurs antibiotika samt smärtstillande. Även om Ellas blåsljud inte hade förvärrats sen förra året ville veterinären helst inte sedera, så tanten fick utstå undersökning och behandling vaken - men det gjorde hon med den äran, jättetapper var hon och gjorde bara passivt motstånd.

Skäms över att jag inte upptäckt detta tidigare för processen måste ju pågått ett tag innan det blev så akut, men jag har aldrig haft en hund med analsäcksinflammation tidigare och Ella har inte visat några av de klassiska tecknen. Hon har varken kanat på rumpan eller nafsat/naggat sig i området, och med all rumppäls (nu bortrakad) så var svullnaden inte lätt att se. Men har nu genom veterinär och googling lärt mig att även förändrad svanshållning, kortare steglängd och slickande på tassarna kan bero på denna åkomma. Händer det igen så kommer jag vara klokare, synd bara att Ella fick ta smällen för mitt oförstånd. Fast jag tror att hon även har haft problem med kylan, för som sagt hjälpte det helt klart att sätta täcke på henne - så jag var inte helt fel ute med det, gjorde det bara lite för enkelt.

Ska förresten kanske förklara bilden: sen valpben anser Ella att badkaret ger trygghet om man mår lite krassligt eller har ont nånstans, så hon spenderade en stor del av gårdagen där. Idag mår hon bättre och huserar i soffan som vanligt...

Så skönt att det ibland finns en enkel lösning på ett bekymmer! I ett par veckor har Ella känts lite diffust skruttig, framförallt ville hon inte längre gå långpromenad utan försökte vända eller gena hemåt efter en kort stund, även om vi var i skogen som hon normalt älskar. Hon gick efter mig, såg ynklig ut och jag märkte att hon höll svansen annorlunda än normalt så att det var nån spänning i kroppen. Var inställd på veterinärbesök och att börja utreda vad som kunde felas, men... I förrgår när det iofs var milt men rejält blåsigt testade jag att sätta täcke på henne, trots all päls - och vilken skillnad! Nu är det täcke som gäller utomhus och tanten studsar runt i snön med flaggan i topp, hon har inget emot rejäla långrundor heller.

Nu är det väl stor möjlighet att det är artrosen som gör henne känslig för kyla, så jag ska även se över hennes tillskott. Till exempel har jag inte skaffat nytt nyponpulver sen det gamla tog slut, det ska jag absolut fixa nu för min fina och numer glada Ella-fjanttant! Mamma är också i färd med att sticka en tröja åt henne, tror det blir bra att ha något som täcker armbågarna vid kallare väder.

Sen råkade jag läsa mitt horoskop i Metro igår: "En lätt lösning på ett problem kan ge ett snabbt resultat - men är absolut inget Lejonet ska använda sig av." Haha, tur för mig (och Ella) att jag inte tror på astrologitrams!