Sista terminologitentan avklarad och äntligen en ouppbokad hemmahelg! Igår kväll fick Ellatanten ett välbehövligt bad, mycket mysigare att kela med henne nu när hon inte luktar ingrodd gammelhund... Vad gäller Siri fick mamma rycka in på tisdag, en dag tidigare än planerat, eftersom jag inte fick sova så mycket med trattförsedd hund i sängen. Hon tycker nämligen det går jättebra att sova med tratten under täcket, den är till och med ett bra redskap att gräva sig in under det. Så vi tog metallstygnen på köksbordet utan större problem och sen fick mamma ta med djuren hem. Siri har nu inte brytt sig om de små såren efter stygnen och det har redan börjat växa över päls. Några dagars koppelvila till så ska jag försiktigt sätta igång henne, och vi ska till fysioterapeut om tio dagar. Hoppas att hon snart är helt återställd, hon är i allafall till synes smärtfri nu.

Åkte tillbaka till mamma efter onsdagens skoldag och möttes av en glad och sprudlande Siri som inte alls tycktes ha ont. Svullnaden i knäet har gått ned också, så nu är bara problemet att hålla henne hyfsat stilla (men det är absolut ingen strikt vila som krävs) och att hon inte tuggar på stiften. Var där hela dagen idag, kanske överdrivet hönsmattigt men det är jobbigt att hon är skadad och så långt ifrån mig.

Vad jag glömde skriva igår var att Siri totalt dissade mig efter veterinärbesöket - hon ville inte ens titta på mig när jag lockade och gjorde mig till, svansade bara efter mamma istället. Det satt i hela kvällen, men tack och lov blev jag förlåten idag... Ella har också reagerat på nyopererade Siri men inte med någon empati direkt, hon verkar istället känna sig oerhört kränkt över att vi 1. släpper in en äcklig sårig lillPira i huset och 2. ger henne uppmärksamhet. Så Ella har varit otroligt upprörd och klängig, försökt placera sig mellan oss och Siri gång på gång och skällt mer än vanligt. Pust, dessa bortskämda djur...

Sitter hos mamma efter en dagsutflykt till Söderköping, inte för glassen eller den charmiga gamla staden, utan för bästa ortopediveterinären. Nu är problemet både diagnostiserat och åtgärdat - Siri hade en mindre korsbandsskada som i sig självt inte är något problem men knäet var fullt av blod och trasig ledbandsvävnad. Men på en dryg timme blev hon undersökt, röntgad och fick leden spolad och övertittad med artroskopi. Hon har fått ett par yttre stift för att stabilisera knäet första tiden, nu är det tratt och vila som gäller i ett par veckor, sedan ska hon igång igen.

Nu har hon vaknat till och ätit middag, hon hade lite ont men efter en tablett i maten sover hon gott. Och hon går på benet utan problem, ville gärna gå längre än jag planerat - för hanhundar måste lokaliseras...

Det är skönt att allt gått bra men det var väldigt onödigt att hon skulle halka i trappan. Men skit händer, det är bara att tugga i sig. Bra i alla fall att hon inte har nån luxation eller annan defekt, vetten menade att smärtan i höften var orsakad av knäproblemet, att hon spänt sig pga den.

Bara några timmar innan olyckan såg det ut såhär... Foto: Anna Nyström

Pust, har inte haft tid och ork att blogga. I måndags morse var vi hos veterinären för ett utlåtande om knäet. Dessvärre kunde inte vetten riktigt känna om det fanns en korsbandsskada eller inte men Siri har ingen luxation eller smärta där, så lite hoppfullt är det. Dock menade vetten att även om korsbandet bara delvis är av kan det behöva opereras eftersom det inte spontanläker. Vid undersökningen hittades även spänning och muskelsmärta runt höger höft och därför tog de röntgenbilder, och det är möjligt att hon har en mild höftledsdysplasi! Usch, det är ju i så fall en smärta hon gått med mycket längre men vetten ansåg att det skulle fungera bra, bara hon får ordning på musklerna runt om genom fysioterapi.

Jag har bokat tid till Krister Julinder på Söderköpingskliniken och på tisdag bär det av ditåt med fjärilar i magen, hoppas verkligen att hon inte behöver opereras. Fram tills dess står hon på antiinflammatoriskt och koppelvila, dessvärre har Siri gått in i höglöp nu så att vila tycker hon är helt onödigt. Ute får jag ständigt vara beredd att lyfta upp ifall en lös hanhund närmar sig. Men hon har inte haltat något alls sedan förra torsdagen och jag hoppas att det är ett bra tecken.

I lördags var vi på årets sista tävling (så var inte planen dock, mer om det snart) och vi tog femte pinnen i hopp 2, därmed också hoppklassdiplom! Tänk, för bara ett halvår sedan var jag uppgiven och tänkte att vi kanske aldrig skulle kunna ta ens tre hopp-pinnar i år...

Men tävlingssäsongen slutade sen hastigt då Siri halkade i trappan på kvällen och sedan inte stödde på höger bakben. Det försvann efter några minuter och benet verkade sen helt bra i nästan ett dygn, så klev hon ned från en trottoarkant och benet hängde igen. Försökte hålla tillbaka oron och det gick ett par dagar helt utan problem, hon var pigg och rörde sig helt normalt. Så på promenaden idag kom två episoder med tillfällig blockhälta och jag började genast misstänka antingen patellaluxation eller korsbandsskada, eller båda. Så vi stryker oss från helgens tävling och ska till veterinären på måndag, blir några nervösa dagar nu innan besked. Hittar de en knäskada ska jag sen ned till Söderköping för en second opinion och förstås operation sen om det blir så illa... Men håll tummarna för oss!

Åter till tävlingen och film från loppen! Vi stötte på tunnel under A-hindret för första gången någonsin, det var ju "inne" ett tag men inte så länge vi tävlat. Lite lurigt tyckte hon det var att ta A-et fast jag skulle runt tunneln, men vi fixade det. Jag slarvar bort första agilityloppet genom att dra ifrån henne på balansen, kunde nästan ana att det inte skulle funka... Och så snöplig rivning på sista hindret i det andra, som jag inte ser någon klar anledning till mer än att hon nog var trött (och kanske redan kände av knäet?).

Först och främst, LIA:n över och vad skönt att ha hundarna hemma igen! Att ha dem boende hos mamma under arbetsveckan och bara vara helgmatte har visserligen varit en billig och bekväm lösning men vad tomt det var utan dem, och vad jag blev försoffad när jag kom hem trött och inte hade hundar att gå ut med. Nu ska de vara hos mamma ett par dagar i veckan och hemma resten, mycket bättre fördelning i mina ögon.

Så till allvaret: när vi tävlade i Uppsala sist var banorna utmanande och på ett speciellt sätt - de växlade mellan flytiga sekvenser och knixigheter så att man kom med fart in i en situation där man sedan ville få hunden att svänga tajt. Jättekul och passande för mig som har en lyhörd hund och väl intränade signaler för detta, men många fick problem. Jag blir för det första förvånad över att inte fler tränar in muntliga "sväng tajt"-signaler, väldigt nyttigt i situationer du inte kan vara nära och kroka, stolpa eller på andra sätt få bra sväng. Men ok, det är förstås inte min sak hur man lägger upp sin handling MEN - gå för fasiken inte på HUNDEN ifall du inte kan handla en sekvens korrekt. Jag såg alldeles för många som kom rusande med hunden och ropade "fram" mot hindret där hunden skulle svänga och sen tokvrålade - hundens namn eller "här" i bästa fall, NEEEEJJJJ i värsta - när hunden helt korrekt tog ett långt språng. Det var till och med ett par förare (ok, det är ju förstås en liten minoritet på en stor tävling) som grälade på hundarna såpass att dessa inte var sugna på att vara kvar på banan, var det värt det för att undvika en disk?

Glöm inte! Hunden har inte valt att få komma till dig, den har inte beslutat att ni ska tävla agility, den har inte valt träningsmetoder eller handlingsval. Jag förstår mycket väl frustrationen när det (kanske för femtonde gången...) inte funkar MEN att du som förare känner irritation betyder inte att hunden felat. Då och då på tävling dyker det upp situationer som vi inte behärskar, vi kan då välja att antingen testa och ta hundens reaktion som information vad som behöver tränas eller vi kan på olika sätt underlätta för hunden genom vägval och handling, eller till och med hitta på egna vägar om det känns helt omöjligt. Men det är aldrig aldrig ok att ta ut sin frustration på hunden, vare sig på banan eller efter loppet, låt bli det!

Alla goda ting är tre sägs det. Det måste väl då även gälla segrar i agilitylopp? Var i Uppsala och tävlade i söndags, och jag har aldrig varit med om nåt liknande - hur hände det här?

Dagen bjöd på roliga, kluriga banor. Den allra klurigaste missade vi för jag tyckte tre lopp på en dag räckte, och det gjorde det ju uppenbarligen... Först Hopp 2A där jag startade rätt sent och visste att ingen supersnabb nollat innan, vi sätter en nolla och även om den innehöll lite feghandling mot slalom så räckte tiden precis till ledning och sen nollade ingen mer efter oss. Sedan blev det lång väntan på nästa klass, då hann mamma komma för att skjutsa oss hem men vi var ju inte klara på långa vägar... I Agility 2B startade vi näst sist, så där fick jag återigen besked rätt omgående om att det räckte till vinst och det loppet är jag mest nöjd med: Kolla slalomingången! Och hon drar på mot gungan! Lite väl inzoomat bitvis (men tack Lotta!) men start och mål syns bra.

Sen startade vi näst först i Hopp 2B och eftersom den banan stått och väntat på oss blev det plötsligt väldigt brått - iväg och gå banan, hämta hunden och köra. Hann inte fixa filmning eller ens förklara för mamma att vi nu skulle köra på andra banan så hon fick inte ens se loppet, trist nog. Men måste säga att det var skönt att slippa gå av och värma upp Siri mellan, hon var lite förvånad över att komma ut på banan igen så snart och det bidde lite vingligt men en nolla banne mig. Sen nervös väntan resten av klassen innan det var klart att vi vunnit en tredje gång, helt galet! Banan hade en intressant startsekvens där jag tror jag handlade annorlunda än nästan alla andra, valde en svårare ingång till slalom för att få både kortare och flytigare väg, vilket jag tror lönade sig.

Och idag har bästa agilityvovven namnsdag, grattis Siri! Och alla andra med samma namn förstås!

Förra måndagen (vadå, det är väl inte för sent att rapportera en vecka efteråt?) hade vi en inoff med blåbärsklass och tunnelklass och det är både vansinnigt roligt - att rita banor och se ekipagen köra - och jobbigt att stå upp så länge dessutom med fokus. Nu skulle jag egentligen inte dömt tunnelklassen men domarens halvårsgamla dotter sa att hon INTE accepterade att hamna i skymundan medan mamma tramsar runt med agility, så jag tog medium-large. Mina ben var inte glada över behandlingen och det är bara att välja, antingen får jag låta bli att stå upp i flera timmar i kvällskyla, eller så får jag räkna med att inte kunna gå dagen efter... Vet inte vad det är för fel på dem men jag får oerhört ont i knä- och fotleder samt hela smalbenet när jag stått för länge eller blivit kall. Tur att jag mest ska sitta stilla på min praktikplats!

Såhär blev banorna:

Blåbärsklassen: Tyvärr blev den uppbyggd inte exakt som skissen utan linjen 12-13 blev betydligt skarpare och många nybishundar hamnade på utsidan av tunneln när de flöt ut i kurvan. Det kändes onödigt taskigt, men det var också många som löste hela banan jättefint och fick flyt igenom.

Tunnelklassen: Jag blev redan på banvandringen utskälld (i god ton) av en tävlande som inte fattade hur hon skulle kunna lära sig denna "omöjliga" bana. Och ja, den skördade många offer, framförallt i large, men vet inte om det hjälpt om den var mindre knixig - kändes snarare som att många hundar var trötta i huvudet och blev helt snurriga över att det bara var tunnlar överallt. Förstås var det också en hel del förare som sprang bort sig också... Jag körde den utom tävlan med Siri och vi presterade ett felfritt lopp på dagens näst bästa tid. Men det är ju lite fusk när jag ritat banan själv. Otroligt nog höll sig tunnlarna helt ok på plats hela klassen igenom, vi fick rätta till dem lite mellan largeekipagen men jag var rädd att de skulle flyga all världens väg, glad att jag hade fel!