Det var väldigt länge sen jag tog mig tid att blogga, men det finns goda anledningar till det. Vet inte om det blir nån fortsättning sen men nu uppdaterar jag iaf vad som hänt de senaste månaderna.

Jag: Sökte spontant en YH-utbildning till medicinsk sekreterare i höstas och kom in, så nu är jag i full gång med omskolningen. Det är väldigt intressant att få fördjupa sig i medicinsk terminologi, sjukdomslära och journalskrivning, klassen är supertrevlig och alla jag stött på inom yrket verkar väldigt nöjda. Och så blir man sjukt (ha ha) eftersökt i arbetslivet sen, ett stort bristyrke inom överskådlig tid. Men att plugga innebär att varje gång jag sätter mig vid datorn så kan jag alltid öva lite termer, fingersättning osv så bloggandet kommer långt ner på listan.

Fredrik: Halkade på en av årets sista isfläckar i februari och föll så olyckligt att han bröt överarmsbenet ända nere vid armbågsleden. Han fick opereras och har nu platta samt tre skruvar i armen. Alltså har han varit ganska handikappad ett bra tag, nu börjar han kunna använda armen lite mer men är sjukskriven ytterligare några veckor. Håller tummarna för att han ska bli helt återställd så småningom, det har kommit lite olika bud om det, och på måndag är det omröntgen.

  Ella: Tanten har precis blivit av med två tänder, en kindtand som har besvärat henne ett bra tag och en liten framplutt som drogs ut på köpet. Alltid läskigt att söva en äldre hund, särskilt när hon ju nu har blåsljud på hjärtat, men det gick jättefint och såren läkte på nolltid. Hon har faktiskt blivit piggare och gladare ute känns det som, hade inte tänkt på att det skulle vara relaterat till munnen men det är klart, med tandvärk blir inget roligt.

  Siri: Har precis löpt och är nu lite efterlöpstrött och tjurig. Men vi är i full gång med att ta upp kondisen och ner vikten så hoppas på en lindrig skendräktighet denna gång. Bara två riktiga agilityträningar har det blivit hittills, och årets tävlingsdebut som skulle varit igår fick jag stryka mig från pga förkylning. Trist, men vi har en hel del fler tävlingar framöver.

Länge sen, men bloggmotivationen har inte funnits där... Nu är det nytt år och nya tag, får se om det gäller bloggen också, men den är rätt långt ner på priolistan nu.

Nyår spenderades hemma med hundarna, och jag tycker att det dagarna innan smällde mkt mindre än tidigare år, väldigt skönt! På nyårsafton tog jag en långrunda med dem innan mörkret föll, vi gick en stig vid Kräpplaån där ingen människa men såväl räv som rådjur gått i nysnön, jättespännande sa hundarna och de var trötta när vi kom hem igen. Det började förstås smälla rätt mkt såfort det blivit mörkt men vi hade tur, på eftermiddagsrastningen var det barn från gården ute och lekte i snön - med pulkor, inte raketer... När det finns barn att pussa så bryr sig Siri inte det minsta om pangandet, däremot tyckte hon det var svårt att kissa. På sistarundan vid 21.30 lät jag dem kissa inne på gården, vi träffade också grannen och hans trevliga pudelhane så återigen blev hundarna glada.

Inne var hundarna mer intresserade av alla ätbara godsaker än ljuden utifrån, de har ju dock lärt sig att smällar innebär belöning så stämningen blev rätt upptrissad. Nu är faktiskt planen att börja fasa ut godiset tills nästa nyår, hon ska fortfarande få vid högre smällar ute men inte inne och inte för småfjuttar. Hon har för övrigt mer eller mindre slutat reagera på låga smällar, är hon upptagen av att nosa så rycker hon inte ens till... Blir hon bara inte skrämd igen ska det nog inte vara några problem framöver.

Den här dagen blev minst sagt avslagen, och Siri har under natten tydligen nedkommit med en kull luftvalpar. Hon försöker gräva ut lyor i både soffan och sängen, ligger och gnäller samt är väldigt tveksam till mat. Nåja, hon har ett par överviktshekton kvar så den biten är helt ok.

Trots att den mest kändes som det var måndagen ingen vanlig dag - det var ju Ellas 10-årsdag! Ett helt decennium med Ella i världen, tänk vilken bättre plats detta nu är. Annars var dagen lika grådaskigt mörk som alla andra dagar senaste tiden, och jag jobbade så hundarna fick vila hemma med förkyld husse. Men när jag kom hem fick hundarna förstås "födelsedagstårta", en skapelse av plättar, VoH, nötfärs, grädde och blodmjöl, samt en klick Pro-Kolin för säkerhets skull... Den slukades snabbt och sen gick jyckarna omkring och rapade, jag trodde de skulle vara mätta och belåtna men Ella drog slutsatsen att detta tydligen var dagen hon kunde få allt hon ville så hon tjatade våldsamt efter mer. Lite trixträning bjöd då matte på, och vad kul det är att träna med Ella - hon kan och vill så mycket! Stackars Siri kan knappt något i jämförelse och istället för att tänka så blir hund frustrerad och får överslag vid utmaningar.

Imorgon kanske också blir en "inte LIKA speciell, men ändå"-dag för det är dags för årets sista agilitystart i Kungsörshallen. Förra året vann vi ju agilityklassen, nu är vi bara anmälda i hopp och hoppas (pun unintended) på klurig Brundin-bana. Jag har tyvärr gått och blivit rejält förkyld men känner mig något bättre idag så hoppet finns att jag ska palla med ett lopp. Nu drar vi till mamma för att ha närmre att köra imorgon bitti, tack och lov att det är large som startar dagen för annars hade det ändå blivit olidligt tidigt.

Pinsamt hur jag kunnat missa det, men det har varit mycket med jobbet och Ella, samt av och till höstruskigt så hundarna har inte fått lika mycket motion och uppmärksamhet som tidigare. Och jag har slarvat med extragodis och smakbitar. Redan när Siri vaccinerades i september insåg jag att hon vägde lite för mycket, sen har veckorna gått och för en vecka sen kände jag lite på henne i förbigående och blev chockad över hur tjock hon blivit! Vid Ellas ultraljud i tisdags passade jag på att väga dem och Siri hade lagt på sig ytterligare hekton sen förra vägningen. Skulle uppskatta att hon nu väger ca åtta hekto för mycket, vilket väl blir samma antal kilon på en genomsnittlig människa...

Väldigt pinsamt att detta kunde hända, men nu har det blivit bot och bättring. Minskad matgiva, mer motion och inget onödigt godis är receptet - som tur är diggar ju Siri verkligen sin kamptrasa så den går utmärkt att använda som belöning på promenaderna. Får hon ändå nån godbit är det pyttebitar kokt kycklingfilé. Jag blir lätt bekväm såhär i höstrusktider men denna vecka har jag varit duktig och dagligen tagit ut Siri på en rask extrapromenad, i onsdags var det för kallt att promenera så vi joggade och körde intervaller istället! Tack och lov har hon ju inte dragit på övervikten länge och hon har fortfarande hyfsad kondis så att lägga på motion är inga problem alls. Nu löper hon dessutom vilket innebär att hon gärna vill ut i alla väder, samt att hon ägnar en hel del inomhustid till att flörta och tramsa med Ella. Dock innebär det också att normalt morgontrötta Siri glatt studsar fram till matte i ottan och tjoar: "upp och hoppa, partnersökandet väntar och det finns ingen tid att förlora!". Gäsp, undrar hur tidiga morgnar det blir efter tidsomställningen?

Sen Ella fick diagnosen spondylos i somras har hon känts så gammal, jag är orolig för att hon har ont och det händer ofta att hon inte vill promenera - fast jag är rätt säker på att det oftast sitter i huvudet på henne, och hon har lärt sig att jag numer sällan insisterar utan att hon får gå in igen om hon vill. Men ibland får gammeltanten feeling, som på bilden ovan då hon busade på mammas tomt, eller när jag låter henne köra lite pensionärsagility på klubben. Då strålar hon verkligen och skumpar runt med bus i blicken! Det är lite lurigt när en hund blir äldre, för hon kan och vill ju inte vara med på fysiska utmaningar längre, samtidigt som hon blir olycklig av att lämnas hemma när jag gör saker med Siri...

Igår var vi på hjärtultraljud på Bagis, det var några år sen sist och även om flera veterinärer lyssnat på hjärtat så tyckte jag det var hög tid att kolla upp det mer noga. Särskilt som hennes tänder börjar behöva en omgång igen snart, då är det viktigt att veta att hon klarar sedering. Och efter undersökningen kunde vi andas ut, hennes blåsljud har visserligen förvärrats men hjärtat har inte börjat förstoras alls och iom den långsamma utvecklingen trodde veterinären att hon förmodligen aldrig kommer hamna i hjärtsvikt. Skönt att höra! Stackars Ella tyckte förstås det var riktigt hemskt, hon skakade i mitt knä redan i väntrummet och undersökningen avslöjade att hon hade en puls på 170 trots att hon låg helt stilla på britsen, lilla gumman. Skönt då att Siri som var med som moraliskt stöd (nåja...) bara tyckte allt var jättekul på djursjukhuset, vore skönt om åtminstone hon kunde fortsätta vara orädd för veterinärer.

Och så har ju tanten fått lite fasoner också, igår när vi satte oss i soffan på kvällen så började hon skälla ute i hallen. Hon tystnade inte när jag sa till så jag gick för att kolla vad som stod på, varpå hon ivrigt pekar med nosen mot den garderob där hundgodiset förvaras, hon skulle minsann ha sig en efterrätt på middagen tyckte hon. Suck, älskade envisa gammeltant...

I fredags somnade Siris mamma Viva oväntat in i sängen hemma hos matte, 11 år gammal. Otroligt sorgligt, framförallt för familjen men jag såg så mkt av Viva i Siri så hon var speciell för mig med. Från Viva har Siri förmodligen fått ett egensinne och självständighet, en förkärlek för att sitta i fönster och krypa ned i sängen hos sin favoritperson samt en imponerande förmåga att hålla sig när det regnar ute. Och sen var de ju rent fysiskt såpass lika att både matte och jag ofta tog fel ifall vi såg nån av dem i ögonvrån.

Pappa Snoddas gick bort tidigare i år, så nu har Siri - syskonlös som hon är - inga nära släktingar kvar i livet, eller nåja: moster Ella och flera halvsyskon förstås. Nackdelen med att skaffa en ensamvalp till äldre föräldrar, antar jag.

Jag ska blogga mer om vad som händer här snart, nu vill jag bara säga Vila i frid lilla Viva!  

Ja, det kunde vi fråga oss i söndags när hela(!) laget missade första banvandringen för dagen och sen satte vår första nolla! Men nu var det ju en anledning till att banan gick bra att köra utan banvandring, även om den gick lite hit och dit i starten var det inga svåra linjer eller direkta fällor, och det märktes också i resultatlistan där vi långt ifrån räckte till... Men det är fascinerande detta att köra bana utan banvandring, vilket jag råkat ut för några ggr på tävling samt ibland slarvar mig till vid träning - detta att inte ha banan "i kroppen" gör att du på ett annat sätt jobbar här och nu, hinder för hinder vilket iofs kan sänka farten lite men jag har ofta nollat när jag missat hela eller nästan hela banvandringen. Kanske är adrenalinpåslaget också till en viss fördel för mig?

I agilityloppen var vi återigen snubblande när SM-pinne kändes det som, en enda ynka hoppbom ifrån. Nåja, om inte om funnits... Slutligen i sista hopploppet blev laget diskade, men jag körde ändå trots att både jag och Siri var trötta, för banan var den roligaste hittills under helgen. Vi hindernollade men fick lite strul på slutet och sen tappade Siri alldeles farten. Måste skärpa mig och ta ut henne på egna långrundor oftare, mycket av vardagslivet har blivit format efter Ellas behov. Nu när jag jobbar har jag inte orkat göra så mycket över det mest grundläggande, så lite bättre form skulle både jag jycken behöva vara i.

Jag nämnde väl det för ett tag sen? Vi har äntligen fått ihop ett lag nu, och denna helg blev det tävlingsdebut i Österåker! Vi är: jag och Siri, Kickan och Ärtan, Annica och jack russeln Luna samt Anna och mopsblandisen Alice - vi gör verkligen skäl för namnet "Smått och blandat"...

På lördagen, som blev väldigt lång och plågsamt varm, kunde inte Annica vara med så Kickan fick köra Luna. I första agilityklassen var vi en ynka femfelare från SM-pinne, Alice och Siri nollade medan Luna hoppade ett kontaktfält. Det känns lovande att det kan funka bara vi får marginalerna på vår sida! I nästa lopp fick vi en väldigt onödig vägran på runda tunneln i slutet på en raka, jag slarvade med signalerna och börja gena. Men även de andra drog på sig fel så det hängde inte bara på oss, tack och lov.

Söndagen var svalare och kortare men banorna var riktigt luriga: flytiga sträckor så att hunden fick upp farten för att sen ledas in i en svårighet där man som förare behövde hinna med. De skördade många diskningar, så även för oss. Fast jag och Siri diskade oss inte på några kluriga handlingssekvenser, i första loppet hoppade hon ramen på däcket(!) på en raka och jag märkte det inte i tid, i det andra så gick banan mot mål för att sen svänga av men Siri svängde inte utan fortsatte rakt fram... Tror det var ett utslag av trötthet, för hon är annars duktig på att lyssna även när fårskinnskampen ligger i mål. Bara två lag i mål i första klassen, ett i andra, så det var som sagt kluriga banor...