Just nu är allt bara skit, Siri ska vila i två veckor sedan återbesök och efter det MINST en operation med 6 månaders återhämtning innan hon ens får börja leva normalt. Månader av burvila och försiktig rehab. Allt jag har planerat för våren och sommaren går åt helvete, och då menar jag inte bara tävlandet - kommer inte kunna gå kurs, vara dagmatte, hälsa på mamma eller åka ned till Carro (biljetter redan köpta), ta normala promenader eller åka på utflykt på många månader. Och stackars Siri kommer förutom all smärta behöva genomlida en lång period av otrolig tristess, är det öht värt att utsätta henne för det? Det här kommer bli en prövning som jag inte vet om jag klarar av. Fan att jag skulle gå den där jädra promenaden, varför varför varför?

I eftermiddag har vi en tid bokad för hältutredning på Södra djursjukhuset och efter det vet jag förhoppningsvis hur våren och sommaren kommer te sig. Just nu ser jag ändå rätt ljust på saken för Siri har inte visat smärta sen i måndags och sen i förrgår så rör hon sig helt normalt efter vad jag kan bedöma. När jag pratade med min vet i tisdags tyckte hon det var ok att ta vanliga promenader men i koppel och lugnt tempo, väldigt skönt att höra då Siri nästan kröp ur sitt skinn av frustration. Så sen i tisdags em har vi gått på dagliga promenader, inga riktiga långrundor men så att hon får röra sig lite - lilla damen har dock haft egna åsikter och försökt styra mig mot skogen istället för att bara gå längs de trista gångvägarna... Hoppas verkligen att det fortsätter gå åt rätt håll nu!

Själv har jag förstås drabbats av ännu en förkylning, måste vila nån fredagsförbannelse över oss för det blir tredje gången i rad vi missar ridhusträningen. Hade kanske kunnat släpa mig dit men nu prioriterar jag att vara i någorlunda form på djursjukhuset, kan vara bra om man är medveten om vad som händer där. Istället ska jag bädda ned mig i soffan och kolla på agilityn på Crufts hela förmiddagen, SKK har en del att lära av britterna om vad som är publikvänligt och bör hållas i stora arenan på bästa tid...

Glömde berätta om stackars Ellas situation förra gången, hon har ju hamnat lite på undantag och gillar det verkligen inte! Hon är väl medveten om, och starkt ogillande över, att jag oroligt bevakar Siri hela tiden och hon tar varje chans att påtala att hon finns. Ingen träning har det blivit heller men lite promenader igen iaf så hon står nog ut. Har försökt att få till lite fysövningar men det har kommit i skymundan nu.

Vi tar det lugnt i väntan på ortopedtid och domen om Siris närmaste framtid. Har (tyvärr) läst på lite och jag hoppas verkligen att det inte behövs opereras för det skulle innebära veckor av burvila och 6 månaders rehab innan hon ens kan börja leva som en normal hund igen. Och det fattar jag inte hur vi ska klara av, varken jag eller min stackars unghund som redan är helt stissig av bristen på motion och stimulans. I brist på annat spännande i livet har Siri, som annars inte är så matglad, blivit helt fixerad och slukar maten på nolltid. Kicksökande snarare än hunger antar jag då hon knappast gör av med nån energi? 

Själv är jag mer eller mindre lappsjuk, redan, och har fått ont i rygg och axlar då jag varje sekund Siri är uppe iakttar henne med en klump i halsen. Kan inte alls förutsäga när hon plötsligt ska få ont och det tar väldigt på nerverna, även om jag förstås ändå inte kan göra så mkt åt det. Att hålla igång Ella är också svårt när lilla Siri rammar dörren gång på gång samt ylar förtvivlat om vi går iväg utan henne, vi kom iaf iväg på en liten egen sväng dels i söndags och även igår.

Just nu är jag iaf nöjd att lillan har en dubbel veterinärvårdsförsäkring med viss rehab inkluderad, så ekonomiskt bör inte ens det värsta scenariot bli en allt för hård smäll. Men en rätt klen tröst just nu.

I torsdags hände en sån där sak som bara inte ska hända. Jag och Sandra var ute och virrade i skogen vid SSBK, Siri halkar eller trampar snett och börjar skrikande hoppa på tre ben. Det verkar gå över snabbt men så händer det igen, och igen. Kommer hem med en ledsen haltande hund som vägrar röra sig från soffan resten av kvällen. Jaha, missad ridhusträning men jag är inte alltför orolig än så länge, då jag har koll på cavalierers pjoskighet. Nästa morgon börjar bra, hon går renare och verkar sig själv igen, men återigen så börjar hon plötsligt skrika och släpa vänster bakben efter sig. Jag bokar genast tid hos min veterinär och fick tid samma eftermiddag, fick tack och lov skjuts av Angelica så jag slapp bära dit henne.

Mitt hopp har hela tiden ändå stått till en muskelskada men veterinären konstaterar rätt omgående att skadan sitter i själva knäleden - exakt vad kunde inte hon säga utan remitterade till ortoped på Södra djursjukhuset - men hon misstänkte att Siri lyckats vrida knäskålen ur led dagen innan och att ledbanden var skadade och knät därmed instabilt. När hon börjar skrika och släpa benet så har knäleden hamnat ur läge, och givetvis gör det fruktansvärt ont. Behandling och läktid lämnade hon också åt ortopeden, i bästa fall läker allt själv på ett par veckor men i värsta fall behövs en knäoperation med medföljande rehabilitering... Usch vad jag haft ont i magen efter det, just när vi var tävlingsmogna och agilitysäsongen ska starta så kanske allt faller med detta. Självklart är det värsta att Siri har ont men jag har väntat och planerat så länge för denna vår med min lilla underbara hund. 

Så nu är det koppelrastningar och vila fram till nästa vecka då vi ska höras igen, och sen får jag vänta på tid till Södra. Idag mår hon iaf mkt bättre, ett bakslag men annars har hon varit pigg och rört sig mer normalt. Och då upptäckte jag hur svårt det kommer bli att hålla på restriktionerna med en sprallig unghund. Vi åkte till cafét Lyran med min syster och hennes sambo på eftermiddagen, då fick Siri (och stackars bortglömda Ella förstås) titta på folk och smaka våfflor med grädde men när vi sen kom hem till syrran så hämtade hon en toffla och kämpade tappert för att få igång lite lek med oss. Men absolut ingen lek, det var den bestämda regeln, eftersom tvära vändningar i sidled är det värsta för knäna. Snälla syrran hittade då på en lugnare lek där Siri fick ligga ned i soffan och småbråka med en strumpa hon trätt över handen, så hon fick ha lite kul ändå.

Att hon ändå förbättrats på kort tid känns jätteskönt men vågar inte hoppas för mkt. Vi får minst några tråkiga dagar framöver, innan ortopeden sagt sitt.

Undrar om man kan lita på att våren tänker vara så tidig eller om det kommer en omgång vinter till? Väldigt skönt med sol och värme hur som helst, idag gick jag och de våryra hundarna en riktig långtur i skogen. Det var fortfarande isigt på stigarna så vi fick gå obanat men det var de bara glada för. Sen var det inte lika underbart att de var helt leriga och med halva skogen i pälsen, men sånt får man tåla om man ska ge jyckarna ett bra liv.

Det har varit lite dåligt med uppdateringar på sistone, orsaken var att vi har haft fint besök under helgen, närmare bestämt hundarnas uppfödare Carolina. Mötte upp henne vid t-banan och det var roligt att se Ellas reaktion, först stelfrusen i nån slags chock för att sen helt galet skrika och hoppa, Siri var inte sen att hänga på och det blev lite kaotiskt. Tur att C förutseende nog hade på sig otvättade jeans och att det är små cavalierer vi talar om. Hundarna tävlade om hennes uppmärksamhet hela helgen, och var nog glada att slippa kivas med ytterligare ett dussin hundar för att få vara nära. Siri bestämde sig vid läggdags att hon minsann skulle sova i soffan med C och protesterade länge och ljudligt över att tvingas dela sovrum med oss - och gissa var hon direkt tog vägen när jag steg upp på morgonen? Utöver hundkel och prat så blev jag introducerad för Wordfeud och jag fastnade lika hårt för det som jag misstänkt, tror sambon redan är less på mig...

Annars så får Ella jobba på sina olika övningar en stund varje dag och jag masserar även armhålsmusklerna (finns säkert nån mer korrekt term för dem). Siris hormonmatvägran fick sin kulmen söndag-måndag då hon inte åt alls på ett dygn, men sen dess har hon varit jättehungrig istället så jag håller tummarna för att det är över nu. Men så länge skendräktigheterna bara yttrar sig i lite matpjosk och bäddande så är jag nöjd!

Igår utnyttjade jag det presentkort vi vunnit och tog Ella till hundtortyren, förlåt fysioterapeuten. Ella började försiktigt optimistisk men lite skeptisk när vi kom in och pratade, sen uppfylldes hennes farhågor när det var dags för undersökning och hon blev en väldigt olycklig liten spaniel. Dock inte värre än att hon var med på noterna igen när godis togs fram... Genomkänningen bekräftade det jag också trodde, hon är jättefint musklad i rygg och bakställ men lite sämre fram. Sen var det dags för vattentrask och Ella hade till en början flyktplaner och letade i våra ögon efter allierade, men allt eftersom vattnet höjdes och tempot ökade så var hon tvungen att jobba på koncentrerat, ibland glömde hon sig och for bakåt en bit men tyckte hon kämpade bra. Vattentrasket avslöjade att hon tog för sig sämre med höger fram och ibland "tappade" det, så nu ska det bli sjukjympa de närmsta veckorna för att stärka upp det inför tävlingssäsongen. Fick med mig en lång lista med övningar hemma: nedförsbackar i skritt, stå i trappa, gå cavaletti, krypa mm och rekommenderades några fler vattentrasktillfällen för att ändra hennes rörelsemönster. Men fysioterapeuten tyckte iaf att det inte fanns nåt skäl att tro att hon inte skulle kunna gå bra på agilitybanorna även detta år bara jag tog hand om henne, och det var ju det jag hoppades få höra!

Idag verkar damen vara en smula tagen och hon fick en lugn runda ihop med Sabina, så fick "ungdomarna" springa ihop sen. Synd att det är så fruktansvärt halt överallt i grönområdet, fanns bara en liten runda som var hyfsat isfri, resten är rena skridskobanan. Men det borde väl ett par dagars sol rå på?

Igår var det äntligen dags, Siris allra första agilitystart! Visserligen en inoff, officiella debuten blir i mars eller april, men ny plats, främmande hundar och tävlingslik situation. Och fast jag egentligen var rätt säker på att hon skulle jobba på bra blev jag nervös att hon skulle tappa koncentrationen, vara för trött eller hellre göra nåt annat än köra agility med mig. Helt i onödan för lilla Siri, som fick starta allra först i hoppklassen, gick som tåget borde gå. Ingen tjuvstart, sprang på fint och lyssnade på min handling. Det enda lilla felet vi fick var att hon vände i den böjda tunneln första gången, men den var väldigt mörk och ffa böjd i 90-graderssvängar snarare än mjukt rund - jag gissar att hon inte var beredd på det utan sprang in i väggen första försöket. Hon tog slalom jättefint i farten, inga tvekan om ingången och stannade kvar trots en lockande tunnel efter. Märkte dock en sak vi måste träna igenom - slutspurter! Jag har ännu inte lärt henne ett fram/släpp-kommando men det vill jag verkligen ha så att hon kan dra på in i mål utan mig. Dessutom måste hon lära sig att belöningen finns utlagd, hon är så van att jag kastar den åt henne att hon blev lite förvirrade vid målgången fast jag lagt kamptrasan i bunken på andra sidan bangränsen. Jaja, småsaker - vi blev iaf snabbaste femfelarna!

Det var även i övrigt en väldigt trevlig ridhusupplevelse, det var nu länge sen jag var på Sundby och de hade nytt underlag som funkade mkt bättre att springa på, stora läktare så man inte behövde trängas och ffa en uppvärmd sektion - underbart! Planerar åka på nästa inoff de anordnar på samma ställe och då även ta med Ella. Eftersom jag bara hade Siri så tog jag inte med nån bur men det kändes snart som ett misstag, dels att man måste ha med henne överallt och dels att hon inte riktigt kunde koppla av utan tittade på alla hundar. På hemvägen var hon iaf helt slut och slocknade genast i mitt knä, och hon känns inte direkt pigg idag heller...

Här står debuterna som spön i backen! Visserligen blev jag och Ella bortlottade från lydnadsprovet nästa helg, något jag har blandade känslor inför, men denna gång gäller det Siri som ska köra sin allra första agilitytävling på söndag. Visserligen bara en inoff men det blir ändå på ny plats och med nya hundar omkring - tror inte alls det kommer påverka henne men ska ändå bli spännande att starta.

Och ska man tävla så måste man träna, idag har vi genrepat i ridhuset - det var framförallt slalom och platta tunneln jag ville nöta och det första gick utmärkt men platta tunneln är det som vanligt först en repetition där hon vänder, nästa gång kryper hon sakta igenom och sen går det utan problem. Får se hur hon reagerar på söndag om den är med, men nu har hon den iaf i färskt minne. Vi körde utöver det lite gungträning (undrar om hon nånsin kommer fatta att man inte bara kan dundra rakt över?) och en handlingövning jag snodde från Klickerkloks blogg. Ella har känts en liten smula hängig dagarna innan så hon fick bara köra banan ett par varv samt lite lydnadsövningar, men hon kändes pigg och fin att träna med nu iaf, om något en smula missnöjd att hon inte fick mer.