Peppar peppar, ta i trä - nu har Siri mer eller mindre varit sig själv i ett dygn efter en lång och förlamande skendräktighet. Jag fick visserligen locka och pocka (samt tvinga) för att få med henne på gårdagens långpromenad men väl igång så var hon så glad, sen pigg och trevlig resten av dagen. Och VILL nu gå ut varje gång det erbjuds, fantastiskt nog. Veckan innan har varit eländig: hon har vägrat äta frukost och följaktligen spytt galla framåt lunchtid, hon har hittat på allt mer hårdnackade protester mot utgång som att göra sig lealös och nafsa efter mina fingrar. Men nu är det kanske över för denna gång, med ca tre månader kvar tills nästa löp... Imorgon ska vi träna och sen tävla på söndag, ska bli intressant att se vad det sen blir av "mammahunden".