I onsdags var jag och lillmonstret, som nu gått från höglöpande hynda till hormonell blivande mor, och tränade på egen hand direkt efter skolan. Fast pust, måste skaffa bil om jag ska kunna fortsätta med agility för en timmes enkelresa är lite mycket för att orka träna regelbundet. Vi var dock sjukt effektiva och efter en halvtimme var vi båda trötta och nöjda!

Men långlinor hör definitivt inte hemma på träningsplan. Det var en person som tränade sin unghund i lina på en annan del av planen, och trots detta kom den förstås sättande efter Siri. Jag plockade upp henne och schasade lite på hunden som då försiktigt cirklade runt oss, sen for den tillbaka mot matte - och på en sekund har linan dragits åt runt min fotled! Aj var bara förnamnet och jag gastade i högan sky för att hon skulle stoppa hunden som släpade mig i benet samtidigt som linan gled och skar i benet. Tänk om linan istället hade fastnat i lilla Siri, vågar inte tänka på de skadorna det skulle kunna bli... För mig gick det helt ok, hade strumpa som tog värsta stöten.

Sen har jag tyvärr lyckats få en balansbomsfobi sedan Ella ramlade av i vintras. Vaknade natten innan träningen med bilder av Siri som bryter ben, eller rentav nacken, vid fall från bommen. Tog mig samman och tränade ändå, helt utan avramlingar... Körde fuskigt med båge, så att jag kunde träna på att hon skulle springa hela vägen ned fast jag stoppade upp eller stack ut i sidled, och det gick bra.

Övade även läxor från handlingkursen, och när jag följer Marias råd går ju allt bara superbra! Önskar jag lärt mig hennes tankar om serpentinhandling redan för några år sedan, för vi har slitit med hoppstaket hela vår karriär. Tänk vad lätt och självklart allt kan bli när man släpper äldre tankegods om hur det "ska" vara.