I fredags somnade Siris mamma Viva oväntat in i sängen hemma hos matte, 11 år gammal. Otroligt sorgligt, framförallt för familjen men jag såg så mkt av Viva i Siri så hon var speciell för mig med. Från Viva har Siri förmodligen fått ett egensinne och självständighet, en förkärlek för att sitta i fönster och krypa ned i sängen hos sin favoritperson samt en imponerande förmåga att hålla sig när det regnar ute. Och sen var de ju rent fysiskt såpass lika att både matte och jag ofta tog fel ifall vi såg nån av dem i ögonvrån.

Pappa Snoddas gick bort tidigare i år, så nu har Siri - syskonlös som hon är - inga nära släktingar kvar i livet, eller nåja: moster Ella och flera halvsyskon förstås. Nackdelen med att skaffa en ensamvalp till äldre föräldrar, antar jag.

Jag ska blogga mer om vad som händer här snart, nu vill jag bara säga Vila i frid lilla Viva!