Sen Ella fick diagnosen spondylos i somras har hon känts så gammal, jag är orolig för att hon har ont och det händer ofta att hon inte vill promenera - fast jag är rätt säker på att det oftast sitter i huvudet på henne, och hon har lärt sig att jag numer sällan insisterar utan att hon får gå in igen om hon vill. Men ibland får gammeltanten feeling, som på bilden ovan då hon busade på mammas tomt, eller när jag låter henne köra lite pensionärsagility på klubben. Då strålar hon verkligen och skumpar runt med bus i blicken! Det är lite lurigt när en hund blir äldre, för hon kan och vill ju inte vara med på fysiska utmaningar längre, samtidigt som hon blir olycklig av att lämnas hemma när jag gör saker med Siri...

Igår var vi på hjärtultraljud på Bagis, det var några år sen sist och även om flera veterinärer lyssnat på hjärtat så tyckte jag det var hög tid att kolla upp det mer noga. Särskilt som hennes tänder börjar behöva en omgång igen snart, då är det viktigt att veta att hon klarar sedering. Och efter undersökningen kunde vi andas ut, hennes blåsljud har visserligen förvärrats men hjärtat har inte börjat förstoras alls och iom den långsamma utvecklingen trodde veterinären att hon förmodligen aldrig kommer hamna i hjärtsvikt. Skönt att höra! Stackars Ella tyckte förstås det var riktigt hemskt, hon skakade i mitt knä redan i väntrummet och undersökningen avslöjade att hon hade en puls på 170 trots att hon låg helt stilla på britsen, lilla gumman. Skönt då att Siri som var med som moraliskt stöd (nåja...) bara tyckte allt var jättekul på djursjukhuset, vore skönt om åtminstone hon kunde fortsätta vara orädd för veterinärer.

Och så har ju tanten fått lite fasoner också, igår när vi satte oss i soffan på kvällen så började hon skälla ute i hallen. Hon tystnade inte när jag sa till så jag gick för att kolla vad som stod på, varpå hon ivrigt pekar med nosen mot den garderob där hundgodiset förvaras, hon skulle minsann ha sig en efterrätt på middagen tyckte hon. Suck, älskade envisa gammeltant...