I söndags natt vaknade vi av åskknallar och piskande regn mot rutan. Det gav sig framåt 6-tiden men när vi sen skulle ut på morgonrunda ett par timmar senare så ville inte Siri kliva ur sängen ens. Var hon trött? Mådde hon dåligt? Blev hon rädd av smällarna? Nej, när det är blött ute stannar Piredjuret inne! (Gammalt djungelordspråk?) Och rundan blev följaktligen: "neeeej, vill inte gå på blöt asfalt", "nope, kliver INTE i vått gräs" och sen "wow, vilken stor och djup vattenpöl - jippie!" Plask, plask, plask från en nöjd liten hund som sen återigen vägrar fuktigt gräs... Har jag nånsin sagt att hon är lite egen?

Apropå blötdjur så var vi på Lida igår eftermiddag, men jag måste nog ge upp detta med att bada med hundarna. Antingen får vi åka och låta hundarna bada eller så badar jag och Fredrik själva eller möjligtvis med Siri. Nu blev det ingen njutning i vattnet, som var härligt varmt, när Ella och Rambo satt och gafflade uppe på land. Det blev första längre utflykten för Ella efter spondylosdiagnosen, och den kanske blev lite väl mycket med alla kaniner - som de sprider sig! - och andra hundar. Hon var glad men borde nog varit i lite mer stillhet, samtidigt känns hon helt ok idag förutom viss stelhet direkt på morgonen. Nu är Rimadylkuren över också så det är med spänning jag ska utvärdera ifall hon klarar att gå utan smärtstillande, något hon måste klara för magen var inte glad alls i slutet av kuren... Håll tummarna!