Vet inte riktigt om jag ska banka huvudet i väggen eller gråta, skratta är iaf inte på tapeten än på länge. Utomhuspremiär på agilityn igår och mycket värre kan det inte gå, vi råkade nämligen ut för fallerande teknik i kombination med funktionärsslarv så att vårt nollade lopp och första pinne försvann för vinden. Usch så besviken jag är! Det var ändå, innan allt gick snett, roligt att komma ut på tävling igen och lilla "högdräktiga" madame uppförde sig ljuvligt både på och utanför banan.

Agilityloppet:
När vi skulle ställa upp för start SKREK Piredjuret ut sin förtjusning och studsade runt som en eldig galoppör, och jag tvivlade på att hon skulle kunna hålla ihop i slalomet som andra hinder. Men se det gjorde hon och sen rusade vi banan igenom, med kanske lite tvivelaktig balansbomspassage. A-hindret har vi knappt tränat, hann ju inte mkt mer än sätta igång henne innan vintern kom, så efteråt är vi båda lite chockade över att det gick och tappar farten. Men vi tar oss runt felfria och rätt snabba. Så det var lite av en chock att sen läsa resultatlistan där vi plötsligt har över 10 sekunders tidsfel... På nåt konstigt sätt har tidtagningen (eller domarskrivaren?) lagt på dryga TJUGOTRE sekunder på vår tid, och eftersom ingen i domartältet reagerar och speakern inte ropar upp resultaten har ju möjligheten till protest och omlopp försvunnit.

Hopploppet:
En riktig springbana med lite klurigheter, jag är nere och okoncentrerad efter debaclet om agilityloppet och egentligen inte sugen. Men Siri, som sov djupt och yrvaket stapplade ur buren när jag plockade fram henne, blir väldigt glad när kampleksaken åter kommer fram och blir sen lika galen igen när hon ser banan. Jag gör dels misstaget att lämna för långt, dels springer jag nära tredje hindret för att visa på det, vilket innebär att det hon ser när hon kommer ur tunneln är att jag viker av därifrån och så drar jag alltså henne förbi... Resten av loppet gick bra - slalom, vilket slalom hon har! - och det hade räckt iaf till sista pinnen om vi var felfria.

Hemma möttes vi av en olycklig Ella som hade totalvägrat promenad med husse, en trogen hund måste ju vänta vid dörren ifall matte skulle dyka upp. Inte lätt att vara pensionär men förhoppningsvis kan jag ta med henne resten av vårens tävlingar, och idag har vi njutit av en lång promenad i solen hela familjen där hundarna fick ta sig en liten svängom efter en sädesärla i fårhagen. Ella har ju HÖRT sädesärlor redan förra veckan (reaktionen går inte att ta miste på) så hon var lycklig över att även få syn på en.