Även om man nu är sjuk, sjukt trött och allmänt irriterad så går det alltid att hitta ljusglimtar - som hur himla fina hundarna är med barn. Siri avgudar barn men är försiktig med dem, och Ella behandlar dem med vänligt överseende - ständigt en milt viftande svans... Igår invaderas min träning (som vanligt) av en hel skock som jag sen tog med på blåbärplockning, barnen fick turas om att hålla koppel. Sen gick hundarna lösa omkring oss och åt blåbär medan vi plockade, samt lite extra som barnen gladeligen bjöd på.

Och förra helgen, när vi var hos mamma, räddade Ella situationen när en bekants dotter flera hundra meter hemifrån bestämde sig för att inte gå en meter till, utan fick världens utbrott. Men så fick hon ta över Ellas koppel och gick hela vägen hem som en liten sol! Och rara Ella gick så försiktigt, inte för att hon brukar dra i kopplet, men det syntes att hon tog det extra lugnt.

Ja, man får tänka på bättre stunder när allt känns trist, lider fruktansvärt av att vara förkyld och ligga hemma med allt neddraget (för Fs ögons skull), knappt nåt solljus på ett par dagar och jag tror att morgondagens tävling är i fara. Nu går jag och lägger mig så får vi se hur det blir...