"I used to be an adventurer like you, then I took an arrow in the knee..." Citat från spelet Skyrim, där vakterna i en borg yttrar denna fras ifall man pratar med dem, vilket jag i min tur lärt mig av P3 Spel. Och bakgrunden till citatet är att jag i måndags vaknade med knivskarp smärta precis under vänster knä, gissar att jag kanske halkade till i skogen på söndagens tur med Ella men märkligt att jag inte kände något innan sänggåendet? Fick stoppa i mig Naproxen för att ta mig ut genom dörren men när jag kommit igång och rört mig lite dämpas smärtan något. Nu, två dagar efter hänger det fortfarande i, väldigt ont på morgonen och efter jag vilat och mer molande smärta när jag är på benen. Och såpass svullen att jag inte kan böja benet helt, det tar emot under knät. Jag antar att det här bäst skulle vilas bort men det har jag inte haft tålamod till, igår var det en massa ärenden att uträtta och idag var det första agilityträningen på två månader!

Så med smärtstillande i kroppen lånade jag mammas bil och styrde kosan till Nacka BK, planen var att jag mest skulle vara social och träna lite rally med Ella men tror nån att jag höll mig till det? Nä lite agility kunde jag inte motstå och "märkligt nog" ingen större smärta när jag var igång med träningen. Men jag tog det faktiskt lugnt och tränade dels slalom, dels en handlingkombination med tunnel där jag testade att hålla mig rätt still och istället skicka Ella dit hon skulle - vilket gick överraskande bra, tanten fattade minsann galoppen alldeles utmärkt fast jag har upplevt henne som rätt klistrig på banan. Fast hon lyckades även dessvärre totalkrascha i ett hopp och jag hann bli iskall inombords - hur skulle det se ut om vi alla tre var skadade? - men hon klarade sig bra även om det såg otäckt ut ett par sekunder. Lite rally blev det också eftersom vi tävlar om dryga tre veckor och så lade jag ett litet spår åt Siri i kanten av planen. I slutet lade jag en kvarts vomburgare men den ratade lilla spåridioten, jag fick stoppa henne och ge den i munnen för att hon skulle äta och då tuggade hon max tre gånger innan den svaldes ned (det gjorde lite ont syntes det) och hon började spåra min återgång. Ska skärpa mig och hinna lägga lite spår ute i hagarna här innan de släpper på djuren för sommaren, skogen känns ännu allt för kuperad för lilla konvalecenten...