Siri har sen valpben varit tydlig med att hon avskyr alla former av fysiska begränsningar - som burar, grindar och koppel. Redan hos uppfödaren började hon bryta sig ur valphagen på nätterna, för hon skulle minsann inte tvingas sitta där med morsan även om alla andra sov! Och inte blev aversionen mindre av tvångsinternering efter ledoperationen. Men nu har något hänt... Efter en periods burlekar är lilla damen nu tokig i sin bur, iaf när det är träningsdags. Det har till och med hänt att hon redan när jag skär upp godis i köket springer till vardagsrummet i andra änden av lägenheten och lägger sig i buren, eller försöker bryta sig in i den om den är stängd. Och jag har fått problem med att hon sticker till buren när jag försöker träna annat med henne, något jag trodde skulle var omöjligt. Men detta gäller förstås belöningsträning i öppen bur, nu gäller det att behålla känslan till att kunna ligga kvar i buren när andra tränar agility och där har vi den stora utmaningen. Dock gick hon frivilligt i buren när vi tränade i hallen och kunde ligga kvar när jag öppnade den igen. Det är en stor förbättring sen tidigare då jag fått stuva in henne fysiskt för att sen försöka fånga ångvälten som brötar ut vid öppning...

Imorgon är agilityträning inplanerat, dock utan bur eftersom jag åker buss. Borde väl träna "stanna snällt vid uppbindning" också, nu hör hela ridskolan hur orättvist hon tycker det är när Ella tränar... Hoppas bara att dagens ruggiga känsla och kittlande i halsen bara är ett skrämskott och inte förkylning på g.