Idag har vi hälsat på mamma för första gången sen hennes fotoperation och alltså första gången hundarna fick se henne i rullstol "på riktigt" (vi har testkört en gång innan). Mamma mötte i hallen men Ella stack förbi henne till köket. Jag trodde först inte att hon sett mamma men när vi ropade på henne kom hon glatt springande för att hälsa - fast tvärvände tillbaka när hon åter såg rullstolen och det utsträckta benet. Det tog lång tid innan hon vågade nosa på gipset och det blev några sekunders försynt nosning följt av en rejäl avskakning. Siri däremot var totalt fascinerad, hon ville undersöka foten från alla vinklar och vrår länge och väl. Hon hade heller ingen respekt alls för rullstolen utan gick glatt till och med under den när det kändes praktiskt. Och Rambo som också var med undrade när han skulle få mer köttbullar egentligen och använde gipset som ett stöd för att nå upp i knät. Jaja, alla lugnade ned sig efter den första yran och hundarna accepterade rullstolen förvånansvärt bra.

När vi skulle hem igen blev också reaktionerna olika, Ella sa "borta bra men hemma bäst" och flög in i bilen såfort dörren öppnades. Siri fick jag faktiskt jaga fatt på (hundskrälle!) och bära dit...