Om ett par dagar reser vi upp till Luleå för min farmors begravning och har ägnat mig åt förberedelser - prova begravningsklänning och diskutera blommogram - med en klump i magen. Det är nu nästan precis en månad hon aldrig vaknade efter en natt på servicehemmet och jag hade önskat att inte behövt vänta så länge, begravningar är fruktansvärt jobbiga och skulle gärna haft det överstökat.

Min farmor Aina var av en sort som nog är utrotningshotad nu: lågmäld, omtänksam och ständigt i arbete - med matlagning, bakning, trädgården eller stickningen. Hon föddes in i en stor barnaskara i byn Kainulasjärvi i Tornedalen 1926, där alla flickor fick namn på A. När hon pratade med sina systrar växlade de obekymrat från svenska till meänkieli när det var något som inte passade andras öron och så tillbaka igen, en språkrytm jag alltid kommer minnas och älska. Farfar (som gick bort många år tidigare) och farmor bodde i villa i stan men på somrarna vistades de mest i hennes födelsehem i Järvi och när även vi kom upp blev det trångt i den lilla stugan, tänk att de bott där så många under hela året. Senare byggde farfar ett större sommarhus där många av mina somrar spenderats.

Farmor hade ett stort hjärta och var alltid vänlig och omhändertagande. Nu har jag ett barnbarnsperspektiv, men jag vet att hon var enormt omtyckt av alla: grannar, släktingar och svärdöttrar. Hon kommer saknas av många och alltid hållas i kärt minne. Vila i frid, älskade farmor!   

  Sista bilden jag har på farmor, med min syster på farbrors balkong.

  Med Ella i Kainulasjärvi.

  Sommarhuset farfar byggde ett stenkast från hennes barndomshem.

  Farmor hade gröna fingrar och älskade framförallt rosor, vilka alltid blev otroligt vackra i hennes vård.