Att spåra med Siri är alltid lika lustigt. När jag förbereder och ska plocka henne ur bilen så tjuter hon och krafsar allt vad hon har, sen hänger hon pipandes i kopplet och letar luftvittring hela vägen fram till påsläppet. När jag ska sela på måste jag tjuvhålla henne för hon ligger i startgroparna och skjuter iväg som en liten kanon när jag låter henne. Så når hon uppsparket och går samma ögonblick över i en helt annan sinnesstämning, analyserar den noga och eftertänksamt och ger sig sen iväg i spåret med nosen djupt ner, i ett tempo där jag bekvämt kan strosa efter. När hon sen hittat klöven, blivit belönad och uppkopplad är stress-Siri tillbaka - Finns det mer spår? Jag vill ha mer spår! Ella känns mer samma lika, men hon är ju en tystare individ och har också lärt sig gå fint i koppel, så hon är ganska uppspelt på väg till spåret och ganska stressig och lite slarvig i själva spårandet, där gäller det att ta långa benet före och vara beredd på lite sidospår.

Ja, vi var alltså och spårade igår, med långtur på Lida medan de låg till sig. Siri spårade prickfritt (borde våga anmäla till prov nu) medan Ella som vanligt började bra men virrade till det lite här och var. Tror egentligen att hon borde få spår i mkt svårare terräng för när hon tvingas röra sig långsamt så hinner nosen och hjärnan med. Att hålla igen henne i linan funkar sämre för hon är så kontaktbenägen att hon då börjar samspela med mig.