Hinner inte alls med i svängarna nu, eller nja, prioriterar bort skärmtid nu när solen skiner och våren är ljuvlig... I torsdags hade jag fått äran att döma deltävling 1 för Pytteligan, öppen för hundar under 28 cm i mankhöjd, samt en blåbärsklass. Att rita banor är inte lätt, inte heller att få ut dem på plan exakt som skissen ser ut, och svårast av allt är själva dömandet när det blir tveksamma situationer och att orka hålla fokus hela tävlingen igenom. Men jag är faktiskt rätt nöjd med banorna, framförallt blåbärklassen där jag inte bara ville ha en rundbana eller rakor med böjda tunnlar i slutet - det blev en bana med mjuka svängar och enkla linjer för hundarna men som krävde tre byten och lite handling av förarna. Fast vad duktiga ekipagen var, många hundar var verkligen bra grundtränade med fint flyt, mycket längre komna än jag förväntade mig i blåbärsklass. Pytteliganhundarna var ju också bra men det förväntade jag mig faktiskt!

På natten kom sen bakslaget efter att ha stått upp i kvällskylan flera timmar, mina ben värkte trots benvärmare och filtar så illa att jag var tvungen att gå upp och massera dem med liniment. Fredag morgon kunde jag knappt stå men med vila, massage, smärtstillande och benvärmare lyckades jag få dem rimligt i form inför Lidingö BKs kvällstävling. Vi åkte vad jag tyckte var i god tid men med köer på Essingeleden och många röda trafikljus på Valhallavägen så tog resan drygt en timme och jag hann bara precis till banvandringen för hoppklass. Så kvällen blev intensiv, trycka i sig en macka till middag efter banvandring, värma Siri och sen var det dags! Inte vårt bästa lopp, framförallt blev hon tveksam till att springa ut till dolda tunnelingångar - tyckte det funkade så bra på träning sist... Sen gör jag iofs en kanske lite väl optimistisk skick-och-stick i starten så förstår hennes tvekan, duktig att hon tog den ändå. Tror inte ens hon såg slalom utan fokuserade helt på tunneln intill, tur att jag inte klev på henne där!

 
Åh nej, ska hon tjafsa ännu mer om platta tunneln? Jepp, lite mer måste jag få leka rättshaverist inför de som orkar läsa... Det är många av oss som tycker lite illa om något hinder, vare sig det är maxade hopp, vissa däck- eller balanshindersvarianter, och handen på hjärtat har jag sett de otäckaste incidenterna på däcket och A-et men personligen är jag och Siri mest drabbade av platta tunnelns släp. När den är med på tävling är det nästan lika ofta hon ramlar eller iaf tappar balansen som att den går smärtfritt. Nu har det gått så långt att jag får en liten klump i magen när den står på banan och känner mig illa till mods när vi går in på banan om jag inte kan se släpet från starten. För platta tunneln har ett problem som inget annat hinder har (frånsett möjligtvis tunnlar/tunnelhållare) - andra problem med hindren kan domaren oftast upptäcka vid banläggning eller de tävlande i samband med banvandringen, men släpet kan vara korrekt för hunden före mig och sen felaktigt för min, allt hänger på funktionärerna.

På tävling har jag varit med om och sett båda varianterna ovan, den vänstra är en vanlig variant där ambitionen ofta är att det ska vara en kanal för hunden att springa i men vecket har blivit så stort att det faller tungt åt sidan och hunden alltså har tredubbla lager styv väv att pressa undan. Men har också upplevt att släpet legat helt snett gentemot ingången. Och nu talar jag alltså om hur det ser ut när hinderfixaren "fixat" släpet, inte när en ovanligt våldsam hund precis sprungit igenom. En stor del av problemet tror jag är kommunikationen med hinderfixarna, de är inte sällan mer ovana agilityfunktionärer och ibland även "släkt och vänner" som inte har kontakt med sporten. Och man behöver inte kunna mycket för att lägga upp en riven bom, men för att veta hur släpet ska se ut behövs handgriplig instruktion. Och det för ALLA som sitter på den posititionen under dagen, inte bara den som tar första klassen...

Med tanke på hur ofta detta ändå händer så skulle jag gärna se att klubbarna dels kortar sina släp till minsta tillåtna längd för att minska risken samt att hinderfixare får tydlig instruktion i förväg. Samt att domare också kolla att släpfixaren vet vad som gäller och gärna tittar till släpet då och då så att det fortfarande är korrekt. Självklart också lägger det med rak ansats och undviker den vid regn och stark vind. Sen är jag rätt förtjust i denna typ av släp, som jag dock bara stött på ett par gånger, jag vet inte om de också har nackdelar och risker men för mina hundar funkar de mycket bättre.

Här är ett par klipp från några mindre optimala släp, inte meningen att hänga ut nån klubb eller person utan bara visa exempel på hur det kan se ut. Problemet är definitivt större än enskilda domare/klubbar/funkisar!

Igår var det näst sista tillfället på handlingskursen för Mija och vi körde en riktigt utmanande bana, jätteroligt när vi fick till den - aldrig hela i ett svep men vi klarade alla svårigheter bra nån gång iaf. Det blev flera varv i den och sista gången i slalom syntes det tydligt hur utmattad och varm Siri var, det såg ut som hon upplevde det som evighetslångt... Den mest uppenbara klurigheten var 2-5, där man behövde släppa hunden i slutet av slalom för att hinna visa tydligt och sen antingen pushserpa och springa på utsidan till tunneln, eller gå runt på nedersidan och tråckla. Jag blev glatt överraskad över hur jag gång på gång kunde gena nedåt och Siri bara körde vidare i slalom som ingenting! Lösningen som kändes bäst för oss var att jag tråcklade backandes (första gången!) och sen stack till tunneln när hon hoppade 4. Vi hade också problem med linjen 15-16 innan Mija förklarade att det var att betrakta som en tråckling eftersom Siri annars går på linjen till 12, fick belöna upp tråcklingen ett par gånger också innan vi lyckades med det i bana. Tyvärr glömde jag att be nån filma, det hade varit roligt att se - sista gången utlovades en Tobias Sjöberg-inspirerad bana/övning och då ska jag väl se till att få det på film.

I slutet av kursen fick vi göra en grundövning med bakombyten, och det är något jag verkligen behöver jobba med nu för den här gången SKA jag ha en hund som klarar av att jag gör bakombyten på hopp där det är nödvändigt. Ella vägrade ofta i den situationen och kunde även riva. Siri är grundtränad i bakombyten för sisådär 2-3 år sen men sen har jag inte alls fortsatt och vidareutvecklat träningen när vi väl började tävla. Det är ju inte ofta jag väljer bakombyte i banor men när jag väl gör det bör det ju funka. När det blir tävlingsuppehåll en månad i juni så har jag en rejäl lista att beta av!

Igår tävlade vi på SSBK och jag behövde inte bekymra mig om några tider i hoppklassen, lyckades diska oss efter bara sju hinder då jag fick hjärnsläpp och styrde Siri fel väg... Det positiva i det hela var att jag misslyckades med nästan exakt samma manöver i Haninge förra helgen, nu satte vi det fast i fel lopp! Och iom att Siri redan rivit var det inte så irriterande att bli diskad ändå. Jag är nöjd över att jag trots att jag inser mitt fel i samma ögonblick ändå kör på och hittar på en egen väg några hinder, sen från och med tunneln är vi tillbaka enligt nummerskyltarna igen. Misslyckat bakombyte efter slalom och det är vansinnigt länge sen jag gjorde ett på träning eller tävling så hög tid att addera även detta till vår redan digra lista. Fast hade jag vågat släppa och byta före hade vi inte behövt bakombyte, utmana stadgan i slalom står redan på listan.

I agilityklassen kändes hon lite trött och ville knappt leka efter målgång, hon är mitt i efter-löpetmattheten hon alltid får och som vanligt funderar jag på kastrering när denna period kommer för det är inte kul för nån av oss. Det är i princip bara på agilitybanan hon springer, annars seg som sirap. Tillbaka till loppet så måste jag lära mig att sluta curla gungan (jepp, upp på listan!), jag överdriver med position, armgester och kommando - hon kan den faktiskt själv! Jag blir lite stillastående på ett par platser och hon tappar fart där, skulle kunna trycka på henne lite mer istället. Sen avslutar vi med ett kristallklart avhopp från balansen, den som hon sätter så snygga låga träffar på under träning...

Nåja, på't igen redan nu på fredag!

Jag hann alltså deppa över helgens lopp något dygn och känna mig lite uppgiven inför fortsatt agilitykarriär, men igår var det dags för kurs igen och sugen kom tillbaka. Vi gjorde en övning på temat skicka-och-sticka där det fanns tre ställen man kunde lämna hindret åt hunden för att hinna komma före till nästa del i banan (se skiss här). Första varvet funkade det inte alls då jag i vanlig ordning var både för tidig och övertydlig i signalerna så jag drog Siri från hindret. Men Mija påpekade klokt att det är bättre att vara lite efter hunden in i den situationen så att du kan fortsätta röra dig mot hindret tills hunden fäst på det och då ändå ha några meter till godo på hunden när du sticker, och på så sätt fixade vi det alldeles utmärkt.

Idag tränade vi högst spontant på klubben med Kickan och hennes hundar, vi byggde då bland annat upp exakt samma bana och jag kunde testa den flytigare vägen i slutet av övningen (alltså över hopp 9, från tunneln till upploppet om nån kursdeltagare undrar). Det var klurigt först men med Kickans påhejningar vågade jag släppa henne mer än tidigare och då var det inga problem alls! Vi körde igenom balanshindren ett par gånger eftersom vi på söndag startar agilityklass igen efter ett halvårs uppehåll, och det kändes bra. Slutligen ville jag jobba på Siris fart i långa runda tunneln, tycker att hon dels inte får upp farten i den efter knixiga ingångar, dels vänder hon gärna upp mot mig vid utgången även om jag ropar "fram". Men med hjälp av ett par pälsbeklädda bollar fick jag fort upp fint driv både in och ut ur tunneln, och mer tunnelkampanjande ska det bli framöver, hur nu det ska hinnas med när vi har så mycket annat att träna...

  Igår var jag på väg att skriva ett riktigt gnällinlägg efter ytterligare ett nollat lopp precis utanför pinnplats, femte i ordningen i hoppklass 2 tror jag. Men jag fick istället en omskakning och perspektiv på saker och ting när två personer jag känner nu plötsligt har tvingats ta bort sina hundar alldeles för unga... Man ska inte gnälla för mycket om småsaker så länge de människor och djur som är närmast om hjärtat får vara friska!

Det var inte vår dag i Haninge heller men vad gör det om hundra år när allting kommer kring? Ingen fara med vurpan heller, jag var lite halt och lytt ett par dagar men är bättre redan nu.

Usch så jag halkar efter med bloggandet, det är mycket annat så här års! I tisdags var vi på andra tillfället av kursen, där vi började med att klocka två alternativa vägar i den kombination vi fått i läxa:

  
Det vi testade var alltså hur lång tid kombinationen tog med höger resp vänster sida runt hinderstödet mot hinder 3. Och det visade sig att högersidan, den flytigare vägen, var klart snabbast för alla hundar - även de minsta smallhundarna. För Siri skiljde det tre tiondelar och det är ju mycket för att bara gälla ett enda hinder, det stärkte min aning om att flyt men en smula längre ändå är snabbast för henne. Däremot hade jag, trots träning under veckan, svårt att hålla in henne till 4:an, hon stack hellre och tog det bakifrån så vi måste ha en plockarmskampanj tror jag!

Resten av passet så sysslade vi med värdeladdning av hopphinder, var och en fick ett hinder att nöta på. Först spontana hopp fram och tillbaka, föraren står intill hinderstödet och klickar/belönar för varje hopp. Siri har testat detta förr så hon kastade sig frejdigt fram och tillbaka för att få kampa. Nästa övning var att gå mot hindret utan att ge kommando och belöna hunden när den tog initiativet att hoppa, inte heller några problem för min lilla tokfia så vi kunde fortsätta till slutmålet - skicka hunden på hindret från avstånd medan du själv springer åt andra hållet. Inga problem och Mija frågade varför jag inte använde mig av detta på tävlingsbanan, för det är väl ingen poäng med att hunden kan saker som föraren sen inte vågar prova i skarpt läge. Sant och jag ska försöka bli modigare, men det är inte alltid lätt att överföra grundkunskaper till faktisk handling, nåja inte för mig iaf.

Suck, dessa spaniels... Härligt bad i sumpdike igår! Lukten och viss gråton sitter i trots schamponering och imorse klev de i ett annat dike.

Vi var på första utomhustävlingen för säsongen i söndags, men nu brakar det på med tävling varje helg. Mysigt att vara tillbaka på Botkyrka BK, har aldrig tävlat där men vi gick ofta vid Trollsjön bakom klubbstugan med vår första hund Mimmi. Härligt vårväder men det innebar att det var i varmaste laget för stackars Siri med tjock vinterpäls, lät henne bada i sjön inför första loppet men hon var matt på uppvärmningen ändå - som tur är tänder hon alltid till när kamptrasan tas fram.

Första loppet kändes inget vidare, men ser förvånansvärt bra ut på film, hon springer på bättre än jag trodde. Vi får en vägran då hon kommer innanför ett hopp som ska tas från utsidan, här blev jag otroligt förvånad eftersom hon alltid brukar välja utsidan och jag aktivt måste hålla in henne vid serpentiner, därför tittade jag inte ens ordentligt utan var bara orolig att hinna ta in henne mot mig så hon inte sprang förbi hindret. Kanske kursläxan har sjunkit in? Vi ha tränat mkt på serpentiner och tråcklingar nu. Hur som helst, på denna flytiga bana hade vi ändå ingen chans tidsmässigt... Nästa bana passade oss betydligt bättre och nu var det svalare också, tyvärr började Siri med att riva första hindret så chansen till pinne rök direkt. Är mycket nöjd med hur vi klarade sekvensen från hoppet bakifrån till slalom, där föll många bort och jag var orolig för denna del. Sen diskade vi oss på en annan svaghet, efter rak lång tunnel har hon en tendens att falla in mot mig och nu hade jag dessutom redan börjat snedda för att hinna med tråcklingen längre fram. Men loppet kändes bra ändå, mer kluriga banor önskar vi oss!