När man inte har något annat att göra kan man nörda ner sig i sina agilityresultat. Såhär såg Ellas och mitt tävlingsår ut:

- Vi gjorde 23 starter och av dessa diskade vi oss 6 ggr, alltså 25% av starterna. Bara en disk i hopp, resten i agility.
- Av de 17 lopp vi gick runt hindernollade vi 13 - varav 5 agility och 8 hopp, inte illa!
- I agilityklass hade vi 0-2,63 tidsfel på felfria lopp, i hopp 1,02-7,68. Genomsnitt 0,77 resp 3,72.
- Hinderfelen var 3 st felaktiga slalomingångar, en rivning(!) och en vägran på tunnel (pga handlingmiss).
- Diskningsorsaker: 3 x valde att fortsätta efter fel inne i slalom, fel tunnelingång, tryckte henne till fel hinder vid bakombyte samt tog tunnel istället för balansuppfarten (har fö hänt på träning nu också).
- Vi tog två SM-pinnar, en vardera i agility resp hopp.

Och om man analyserar detta så är slalom fortfarande vårt största problem, speciellt knepiga ingångar och felet hon gjorde alla tre ggr var att missa första porten. Inne i slalom är hon däremot riktigt säker, de tre ggr hon missade portar inuti var alla då hon var väldigt trött och varm, och det var också därför jag valde att köra vidare istället för att traggla om. Man skulle väl teoretiskt kunna proofa det genom att träna när hon är trött och varm men det känns hundvänligare att försöka hålla henne pigg och sval på tävlingarna faktiskt... Däremot vet jag att jag sällan utmanar henne i slalom, undviker att sticka iväg framåt/i sidled samt att göra byten när hon är i slalom, DET ska vi både träna och jag utmana mig med på tävling.

Tidsmässigt ligger vi ofta precis på fel sida referenstiden i agilityklass och en bit bort i hopp. Och det har sällan varit ens i närheten av perfekta lopp så om hon kan springa lika fort i år borde vi kunna fixa ett par nollor bara med bättre och mer offensiv handling! Tydligare handling skulle också räddat oss från resterande hinderfel och diskningar, så jag har en säker duktig hund som bara behöver rätt förare på banan. Att vi oftare får fel och diskningar i agilityklass tror jag mest beror på att den ofta ligger först på dagen, jag har ofta svårt att tagga igång i första loppet (men är full av revanschlusta i det andra) och handlar mindre offensivt. Tidigare hade Ella svårt att hålla ihop i agilityklass för att hon älskade balanshindren så, men det är borta nu. Tidigare hade hon även svårt att koncentrera sig under andra loppet eller andra dagen en helg, nu har hon klarat att bo borta ihop med andra hundar flera nätter och ändå kunna prestera!

Jag hoppas att Ella får vara fräsch och skadefri hela 2012 så vi kan fortsätta jaga nollor och SM-pinnar iaf ett år till!

Nu är jag lite småirriterad på mig själv, igår gick anmälningstiden ut för ett lydnadsprov jag planerat in för mig och Ella, skulle blivit klass II-debuten, men så fegade jag ur så det blev inget och vad jag ångrar mig idag... Jag hade ju bestämt att försöka ta LPII iår och då ffa tävla på vinterns ridhusprov, nu finns det bara ett kvar i vinter så frågan är hur det blir med det. Momenten är hyfsat färdiga och jag vet ju att Ella brukar vara stabil på tävling, nä nu var jag dumfeg!

Jaja, desto mer agility har det blivit istället. Igår var vi på ridhusträning, jag var för lite klädd men blev efterhand ändå svettig när jag hastade mellan hundbytena - att träna med två jyckar under tidsbegränsning innebär att man aldrig tar en andningspaus. Ella fick även lite lydnadsmoment med Kickan som tävlingsledare för att se var dagsformen stod, hon var väldigt (över)taggad men hellre lite het på gröten än tvärtom. I själva agilityträningen hade vi en handlingövning med hopp och tunnlar, en slalomövning samt gungan. Siri flög av gungan första vändan, hon hade helt glömt att den tar slut längst ut, men lika glad var hon ändå och sprang den glatt resten av repetitionerna. Båda hundarna kändes härliga i handlingövningen och jag önskar vi hade hunnit köra den mer, det fanns flera varianter man kunde göra utan att bygga om.

Idag var jag på Husdjursmässan för att kolla lite agility, samt allmänt djur och folk. Har inte varit där sen de bytte till Kistamässan, och det var mindre än jag trodde och inte alls så mkt folk som på hundmässorna tack och lov! Hann dessvärre inte med det tåg jag tänkt så jag missade det mesta av första smallklassen, sen blev det lång väntan till nästa. Stötte tur nog på Annelie så fick en pratstund med fika. Gick även ett par varv och kollade på diverse smådjur och fåglar men det var inget som riktigt drog, mässan bjöd på kaninhoppning och illeragility men båda flydde jag ifrån på en gång - det första efter att en stackars kanin totalkraschade i ett enormt hinder, det andra då illerägaren efter en halvminut fortfarande inte fått sin adept genom första hindret... "Hundagilityn", som det omnämndes i annonsen, var iaf sevärd - roliga banor och duktiga ekipage. Det verkade som om de flesta hundar klarade mattan bra, mest problem blev det i slalom då många halkade ur, sen så gick det troll i gungan för en hel del smallhundar - vet inte vad det var men många sprang förbi eller hoppade av, och då är det ju klass 3-ekipage. Kanske blir en lagstart där för oss nästa år? Intressant förresten att sitta omgiven av kommenterande barn - de tyckte Patriks Ina verkade sur och Jockes Amiga rädd, vet inte vad de fick allt ifrån?   

Här hemma är det lugna gatan, i förrgår var vi hos mamma och spårade, men annars har vi bara slappat - idag har varit lite av en fixardag och hundarna har hängt med i bilen som enda stimulans. Spårandet gick väldigt bra för Siri, tycker att hon jobbar väldigt lovande och löste sitt 300 m, 2,5 timme gamla spår utmärkt. Ella däremot, där tror jag vi får ge upp alla planer på spårprov för handen på hjärtat så är hon väldigt opålitlig som spårhund, bitvis går det alltid jättefint men så flöjtar hon plötsligt iväg åt helt fel håll, det är som om hon stänger av näsan då och då och bara gissar... Och det händer nästan varje spår så vad är oddsen att det skulle gå vägen när man betalt för ett prov?

För att helt byta ämne så reagerade jag på ett program jag såg i tv-tablån: "Våra pinsamma kroppar", en brittisk serie som skulle ta upp bland annat bröstcancer. Que, sen när var det pinsamt att få cancer? Plågsamt javisst men det kan bara vara britter som skäms över det... Och då har det även visats "Spa of embarrassing illnesses", "Pinsamma husdjur" och ett veterinärprogram om pinsamma sjukdomar hos djur, vilket tydligen är bl.a. hälta, hudproblem, magproblem och tumörsjukdomar. I den serien så sades alltid i introt: skäms inte för att gå till veterinären, vi har sett det mesta. Herregud, om jag skulle tycka något var pinsamt att komma till veterinären med är ifall man låtit djuret gå och lida länge innan man söker hjälp? Nån som vet om britter verkligen är så knepiga eller om det är deras tv som på nåt sätt vill få saker att verka pinsamma?

Jag är inte skrockfull men det kändes ändå som ett omen att mitt skumpaglas välte och spilldes ut på mattan efter att jag äntligen en kvart efter midnatt hade tid att skåla... Låter jag negativ? Jo, kanske men humöret är inte på topp hittills iår, förhoppningsvis kommer ork och lust tillbaka med ljuset, den här dagen som aldrig blev dag har varit förfärlig.

Men vårt nyår alltså: tog en rejäl skogspromenad med hundarna mitt på dagen så de skulle vara trötta sen. Det smällde redan ett och annat skott (ute i solen, mitt på dagen, folk är inte kloka...) och Siri reagerade genom att rycka till och sänka svansen på de kraftigare. Många andra hundägare var ute samtidigt och ordet på allas läppar var fyrverkerieländet, trevligt att prata av sig iaf. Rastade igenom på em och stoppade opedagogiskt några ungar som tänkte skjuta alldeles nära oss genom att gormande hota med polisen - de lade benen på ryggen vilket var skönt men jag fick lite dåligt samvete, inte deras fel att puckade föräldrar/storasyskon langar raketer och tillåter explosiva varor i händerna på barn.

Fredrik och jag lagade smarrig trerättersmiddag -hummer, rostbiff och chokladmousse- och lyssnade på hög musik för att hålla borta ljuden utifrån. Siri var inte så illa till mods inne utan kunde tigga, träna och tugga ben under kvällen, däremot klarade hon inte rastas ute på sista rundan utan ville bara fly. Själva nyårsslaget blev inte så festligt, vi kollade på HP med persiennerna nere till 23.55, sen blev det till att hålla Siri sysselsatt en bra stund för att hon inte skulle jaga upp sig. Tack och lov svarade hon bra på en lek som gick ut på att jag kastade små bitar rostbiff först åt ena sen åt andra hållet så hundarna fick jaga efter. När godiset tog slut testade jag kamptrasan och hon tog den, så kampade vi in det nya året i hallen (som var tystast) och hon tog gladeligen i! Härligt att det funkade men jag känner mig lite snuvad, jag som faktiskt älskar det vackra fyrverkerispelet på tolvslaget.

Hundarna (och jag själv) är fortfarande trötta efter den kvällen, Siri reagerar inte på smällar inne men ute och igår kväll ville hon öht inte gå ut även om det just då var tyst. Nu får tiden utvisa åt vilket håll det går, kan jag reparera skadan eller kommer det istället bli värre och värre? Ella blev ju också skrämd som ung men hon är numer helt oberörd, inte ens under spektaklet i mellandagarna rörde hon en min, hoppas Siri också kan bli trygg igen.