Om ett par dagar reser vi upp till Luleå för min farmors begravning och har ägnat mig åt förberedelser - prova begravningsklänning och diskutera blommogram - med en klump i magen. Det är nu nästan precis en månad hon aldrig vaknade efter en natt på servicehemmet och jag hade önskat att inte behövt vänta så länge, begravningar är fruktansvärt jobbiga och skulle gärna haft det överstökat.

Min farmor Aina var av en sort som nog är utrotningshotad nu: lågmäld, omtänksam och ständigt i arbete - med matlagning, bakning, trädgården eller stickningen. Hon föddes in i en stor barnaskara i byn Kainulasjärvi i Tornedalen 1926, där alla flickor fick namn på A. När hon pratade med sina systrar växlade de obekymrat från svenska till meänkieli när det var något som inte passade andras öron och så tillbaka igen, en språkrytm jag alltid kommer minnas och älska. Farfar (som gick bort många år tidigare) och farmor bodde i villa i stan men på somrarna vistades de mest i hennes födelsehem i Järvi och när även vi kom upp blev det trångt i den lilla stugan, tänk att de bott där så många under hela året. Senare byggde farfar ett större sommarhus där många av mina somrar spenderats.

Farmor hade ett stort hjärta och var alltid vänlig och omhändertagande. Nu har jag ett barnbarnsperspektiv, men jag vet att hon var enormt omtyckt av alla: grannar, släktingar och svärdöttrar. Hon kommer saknas av många och alltid hållas i kärt minne. Vila i frid, älskade farmor!   

  Sista bilden jag har på farmor, med min syster på farbrors balkong.

  Med Ella i Kainulasjärvi.

  Sommarhuset farfar byggde ett stenkast från hennes barndomshem.

  Farmor hade gröna fingrar och älskade framförallt rosor, vilka alltid blev otroligt vackra i hennes vård.

Antibiotikan gjorde susen: redan igår morse, alltså efter en dos, märkte jag stor förbättring på Ella, hon låg mer avslappnat och verkade nöjd med livet igen. Under dagen började hon hoppa upp och ner i möblerna själv och idag är hon helt och hållet sig själv. Jag hoppades ju att det skulle vara nåt lättfixat men trodde inte att det kunde gå så lätt! Hon får ta det lite lugnt förstås, inga långturer och ingen träning närmsta veckan, så det är tur att man har en jycke till...

Siri var så understimulerat jobbig igår kväll att jag åkte på träningsgruppen trots att det regnat hela eftermiddagen och jag hade huvudvärk. Vi byggde en bana från förra landslagsuttagningen (passande nu när det är VM!) som jag och Siri dock körde i småportioner och med viss anpassning. Men det blev lite handling och hon var duktig! Filmade gjorde vi också, ska försöka lägga upp det imorgon.

Tyvärr händer det mindre roligare saker också. Milli, som är Ellas mamma och Siris mormor, har gått ur tiden idag.  Hon hann bli 13 år, var mor till massor av trevliga cavalierer och gjorde många fina lopp på banorna. Hon älskade uppmärksamhet och kunde fysiskt påminna en om man inte kliade tillräckligt mkt, helt enkelt genom att ta tag i armen med klorna och föra den mot sig. Fina Milli, vi kommer sakna dig!

  Mormor Milli, snart 12 år på dessa bilder, hjälpte gärna till att ta hand om lilla Siri!

Igår mitt på dagen märkte jag att nåt inte var helt ok med Ella, hon verkade lite missnöjd och hade svårt att komma till ro. Senare ville hon inte heller hoppa upp i soffan eller gå i trappor, men jag tog det först inte så allvarligt då Ella är en första klassens pjoskhund som får jätteont av minsta småsak. Men när hon i morse fortfarande rörde sig stelt och inte kunde hoppa så blev jag orolig att det var något med ryggen - ringde till Farsta djurklinik och fick svaret av en sköterska att det mkt väl kunde vara ett diskbråck och jag fick tid senare på dagen.

Nervös väntan och sen försiktigt bära ut hunden till bilen och från bilen till djurkliniken (hon kunde absolut inte gå enligt eget tycke) med en klump i halsen. Veterinären som undersökte henne kunde dock snart utesluta diskbråck eftersom hon inte hade nån akut smärta i ryggen, däremot reagerade hon både på rygg- och magsidan ganska långt bak. Blodprover och temp togs men allt var normalt, vi blev också utskickade för att ta urinprov och jag lyckades samla upp några droppar från en väldigt förnärmad Ella - tur det, för där låg svaret! Hon hade inte ryggont utan en bakteriell uvi... Jättemärkligt att hon inte visat nån ökad nödighet, men när jag vet om det kan jag se tecken, som att hon kissat oftare och att Siri varit väldigt intresserad av fläckarna.

Så nu får mitt lilla skrutt vila och antibiotika så ska hon snart vara på banan igen! Och hon förtjänar sin plats som världens värsta pjoskhund, för nog att uvi kan vara obehagligt, men att inte kunna gå...?

Annars har allt varit som vanligt, men jag har kännt mig trött och lite håglös, därav bloggbristen. Siri gör otroliga framsteg i agilityn varje vecka, det är det bästa som händer just nu. Igår på kursen körde vi balans på fullhöjd, 12-pinnarsslalom, tråcklingar och en bana med byten i, allt bara flyter på så perfekt det kan vara!