Måste ju skriva några rader för att påpeka att det idag är exakt ett halvår sedan Siri opererades. Då kändes det som en oändlig ocean av tid framför oss, tänk hur fort det ändå gick! Och ett halvår var alltså vad veterinären sa vi skulle vänta med agilityn, nu har vi förstås redan smugit igång med den litegrann men det känns ändå högtidligt. Det är nästan som om datumet den 22:a har blivit som hennes nya födelsedag när jag ivrigt räknat av månad efter månad.

Om jag tänker tillbaka på mina farhågor innan operationen så verkar de flesta (peppar peppar) kommit på skam: Siri klarade både smärtan och rörelsebegränsningarna med gott humör, och har leksinnet i behåll nu när vi får göra sånt igen. Och hon har inte visat några tecken på ovilja eller hälta på länge. Hon har mognat en hel del på denna korta tid men är fortfarande precis lika envis, tjuvaktig och allmänt benägen att töja regler (vadå? säger hon, små cavalierer får visst vara på bordet om de anser det befogat). Lilla hjärtat är liksom älsklingstanten hos min mamma tills imorgon, så något firande har vi inte men de lever nog loppan där.