I torsdags hände en sån där sak som bara inte ska hända. Jag och Sandra var ute och virrade i skogen vid SSBK, Siri halkar eller trampar snett och börjar skrikande hoppa på tre ben. Det verkar gå över snabbt men så händer det igen, och igen. Kommer hem med en ledsen haltande hund som vägrar röra sig från soffan resten av kvällen. Jaha, missad ridhusträning men jag är inte alltför orolig än så länge, då jag har koll på cavalierers pjoskighet. Nästa morgon börjar bra, hon går renare och verkar sig själv igen, men återigen så börjar hon plötsligt skrika och släpa vänster bakben efter sig. Jag bokar genast tid hos min veterinär och fick tid samma eftermiddag, fick tack och lov skjuts av Angelica så jag slapp bära dit henne.

Mitt hopp har hela tiden ändå stått till en muskelskada men veterinären konstaterar rätt omgående att skadan sitter i själva knäleden - exakt vad kunde inte hon säga utan remitterade till ortoped på Södra djursjukhuset - men hon misstänkte att Siri lyckats vrida knäskålen ur led dagen innan och att ledbanden var skadade och knät därmed instabilt. När hon börjar skrika och släpa benet så har knäleden hamnat ur läge, och givetvis gör det fruktansvärt ont. Behandling och läktid lämnade hon också åt ortopeden, i bästa fall läker allt själv på ett par veckor men i värsta fall behövs en knäoperation med medföljande rehabilitering... Usch vad jag haft ont i magen efter det, just när vi var tävlingsmogna och agilitysäsongen ska starta så kanske allt faller med detta. Självklart är det värsta att Siri har ont men jag har väntat och planerat så länge för denna vår med min lilla underbara hund. 

Så nu är det koppelrastningar och vila fram till nästa vecka då vi ska höras igen, och sen får jag vänta på tid till Södra. Idag mår hon iaf mkt bättre, ett bakslag men annars har hon varit pigg och rört sig mer normalt. Och då upptäckte jag hur svårt det kommer bli att hålla på restriktionerna med en sprallig unghund. Vi åkte till cafét Lyran med min syster och hennes sambo på eftermiddagen, då fick Siri (och stackars bortglömda Ella förstås) titta på folk och smaka våfflor med grädde men när vi sen kom hem till syrran så hämtade hon en toffla och kämpade tappert för att få igång lite lek med oss. Men absolut ingen lek, det var den bestämda regeln, eftersom tvära vändningar i sidled är det värsta för knäna. Snälla syrran hittade då på en lugnare lek där Siri fick ligga ned i soffan och småbråka med en strumpa hon trätt över handen, så hon fick ha lite kul ändå.

Att hon ändå förbättrats på kort tid känns jätteskönt men vågar inte hoppas för mkt. Vi får minst några tråkiga dagar framöver, innan ortopeden sagt sitt.