Häromdagen läste jag ett blogginlägg som gick ut på hur hänsynslösa och resultatinriktade agilityförare har blivit. Det första som hände var att jag gick ingång med alla turbiner, blir alltid upprörd när nån utifrån kritiserar min favoritsport, särskilt då genom att upphöja sin egen i jämförelse. Och det kändes en smula absurt med Ferraris agerande i färskt minne, men nu ska jag inte dissa draghundssport utifrån en mans förfärliga beteende (och kolla inte på videon om du är det minsta känslig). Men, så till eftertanke, stämmer det och i så fall varför? Nu var inte jag på den aktuella tävlingen så den kan jag inte direkt uttala mig om men...

- Har agilityförarna blivit mer resultatinriktade? Jo, mycket möjligt, nu har jag ju inte så mkt tidigare att jämföra med då jag knappt gick runt i sk "startklass" med mina tidigare hundar, men kände ett tydligt skifte när jag kom upp i klass 3. Konkurrensen är stor, många är duktiga och det är strid på kniven om cert och SM-pinnar, och många känns mkt "proffsigare" och petigare, har man inte så stor tävlingslust på detta sätt lägger man nog snart av när man är uppe i 3:an (eller stannar i lägre klasser nu när man får). Samtidigt tävlar man ju agility för att man gillar att tävla i sporten (?) och det behöver inte nödvändigtvis medfölja otrevligt beteende.

- Är förarna hårdare och argare på hundarna? Jag upplever generellt att träningsmetoderna och synsättet på hunden blivit bättre sen jag började träna och tävla hund, men visst förekommer det fult beteende. Jag blev dock smått chockad över hanteringen och inställningen mot hundarna när jag tävlade lydnad igen efter många års uppehåll, det tycker jag var tydlig skillnad mot stämningen i agility. Men åter till frågan, tycker inte man ser mkt sånt men varje tillfälle är förstås illa nog. Det jag tycker har hänt oftast i form av dåligt uppförande mot hunden är att direkt efter loppet bara koppla upp hunden och sätta den i buren, ibland också att förare direkt plockar upp hunden vid disk och tar av den för att sätta den i buren eller platsa den. Det är väldigt orättvist och jag har också hört såna förare i efterhand klaga på den "olydiga hunden" när man från publiken tydligt kunde se handlingsmissen - tyvärr har jag alldeles för dåligt civilkurage för att ifrågasätta sånt på plats, men det borde egentligen göras och förhoppningsvis ge en tankeställare.

- Struntar agilityförare i hundens hälsa och skador? Jag tycker jämförelsen i bloggen var ganska orättvis då knappast en enda agilityförare skulle gå till start med en haltande eller på andra sätt skadad/sjuk hund, har istället massor av exempel på det motsatta. När det gäller vurpor, krockar eller gungavhopp under loppet så har sånt hänt även mig och jag har faktiskt fortsatt, trots att det varit en inofficiell tävling eller jag redan haft fel. Sen har jag i efterhand tagit beslut som att träna gungan bättre eller undvika mjukt ridhusunderlag. Tror inte på att nån i det läget gör ett medvetet överlagt val att fortsätta fast man misstänker skada hos hunden, snarare är det så att situationen är över på ett ögonblick, sedan är hunden igång igen och man hinner inte ta nåt beslut öht. Men förstås, har man på förhand tagit beslutet att alltid stoppa och kolla hunden så skulle man givetvis göra det. Kanske är vi som agilityförare lite avtrubbade eftersom såna saker "alltid" brukar gå bra? Men samtidigt tror jag att den ökade tävlingsinriktningen också medför mer fokus på hundens hälsa och kropp, det vore ju extremt kontraproduktivt att gång på gång få skador på hunden om man siktar mot SM.

Men en sak jag tänkt på, även innan blogginlägget, är medvetna risktaganden. När konkurrensen är hög så spelar varje hundradel in och det kan innebära att förare planerat gör saker som kan gå vägen och spara mkt tid, men också riskerar missförstånd och i förlängningen skador. På Crufts förra helgen reagerade jag på att flera förare sprang som galna förbi gungan och hunden följaktligen rusade över och katapultade ut. Även tajta blindbyten kan spara tid men också bli en rejäl krock eller tramp på hunden. Och där tror jag vissa agilityförare måste vara mer riskmedvetna, att nåt funkat när det testas på träning innebär inte att det sitter säkert på tävling där din och hundens adrenalinnivå har gått upp ett extra snäpp. Och aldrig springa ut från banan efter disk utan att ha kontakt med hunden. Saker kan alltid gå fel ändå, man behöver inte utmana ödet.

Så sammanfattningsvis tycker jag ändå att agilityförare är bra på att ta hand om sina hundar och är rättvisa mot dem. Men är vi perfekta? Absolut inte... Tänk på att allt du gör med hunden är ditt fulla ansvar: den har inte valt dig, sporten ni kör, metoderna du använder, hur den förbereds för tävling kunskapsmässigt och fysiskt eller hur du för den på tävling. Var ödmjuk inför detta, och ha kul med din hund!