Om ett dygn är det precis en vecka sen jag lämnade in Siri för operation och det måste vara en av de längsta veckorna i mitt liv, det känns som en evighet sen. Hon blir alltmer outhärdligt pigg och lekfull, och det är trist att jag behöver begränsa henne alltmer eftersom hon vill och orkar mer. Hon är iaf duktig med att låta såret vara så hon slipper tratten när jag har henne under uppsikt, men å andra sidan protesterar hon mer mot att få dumstruten på, försöker smita undan eller bara slänga med huvudet för att slippa få på den. Hon tycker definitivt det är dags för längre promenader och att få hoppa upp i möblerna, så det är en del frustration här. Ännu mer blir det när Ella kommer hem på fredag, då kommer burvistelsen öka dramatiskt eftersom de små djuren gärna jagar upp varandra och jag vet att Siri inte kommer tänka efter ifall Ella reagerar på något.

De första nätterna sov jag på soffan men eftersom Siri blev mer och mer missnöjd med att spendera natten i bur ligger jag sedan i söndags på madrass på golvet ihop med henne och hela rasket är inramat av kompostgaller, burarna samt soffbordet för att inte riskera att hon dansar omkring när jag sover. Lite meckigt att sova ihop med en trattförsedd liten hund som gärna vill kramas och pussas godnatt och ännu värre så gillar inte min rygg arrangemanget. Men det blev lite bättre i natt när jag förstärkte med min bäddmadrass från sängen, och vad gör man inte för sin stackars skrutta?