Vi tar det lugnt i väntan på ortopedtid och domen om Siris närmaste framtid. Har (tyvärr) läst på lite och jag hoppas verkligen att det inte behövs opereras för det skulle innebära veckor av burvila och 6 månaders rehab innan hon ens kan börja leva som en normal hund igen. Och det fattar jag inte hur vi ska klara av, varken jag eller min stackars unghund som redan är helt stissig av bristen på motion och stimulans. I brist på annat spännande i livet har Siri, som annars inte är så matglad, blivit helt fixerad och slukar maten på nolltid. Kicksökande snarare än hunger antar jag då hon knappast gör av med nån energi? 

Själv är jag mer eller mindre lappsjuk, redan, och har fått ont i rygg och axlar då jag varje sekund Siri är uppe iakttar henne med en klump i halsen. Kan inte alls förutsäga när hon plötsligt ska få ont och det tar väldigt på nerverna, även om jag förstås ändå inte kan göra så mkt åt det. Att hålla igång Ella är också svårt när lilla Siri rammar dörren gång på gång samt ylar förtvivlat om vi går iväg utan henne, vi kom iaf iväg på en liten egen sväng dels i söndags och även igår.

Just nu är jag iaf nöjd att lillan har en dubbel veterinärvårdsförsäkring med viss rehab inkluderad, så ekonomiskt bör inte ens det värsta scenariot bli en allt för hård smäll. Men en rätt klen tröst just nu.