Lite missvisande rubrik för några toppar har inte infunnit sig, utan mitt liv spänner mellan grått och djupaste svart för tillfället... Idag känns det rätt ok efter långt samtal med kära C men jag sover dåligt och kraschar för minsta lilla motgång, eller utan för den delen också. När det är som bäst är jag pragmatisk och planerar för en vår med opererad hund, det finns mkt att förbereda och det kommer bli dyrt - förutom själva vården så missar jag dels inkomster och dels behöver jag en större bur, fler mattor och ev. en barnvagn, för flera har nu tipsat om att sen köra omkring lillpiret i sulky medan Ella får gå långpromenad. Planen för tillfället är att låta henne opereras på den specialklinik i Söderköping som Åsa tipsade om, titthålskirurgi och mkt kunnig personal gör att det känns värt att åka en bit.

Men när orken dippar känns allt bara så fruktansvärt och jag undrar hur jag ska orka, hur Siri ska stå ut och om det verkligen är rätt att låta henne genomlida en så stor operation med lång eftervård? Och framförallt så vill jag verkligen inte att det ska vara så här, så onödigt och så orättvist! Men det är bara att bita ihop...

Igår åkte vi, efter många om och men, ut till min mamma för lite sällskap och miljöombyte. Siri fick strosa i koppel (= leta kattbajs) på tomten medan syrran tog Ella på en välbehövlig rask promenad. Ella hade protesterat litegrann och haft väldigt bråttom på hemväg, hon vet inte sitt eget bästa... Däremot var hon väldigt glad över att få stå i centrum och bytte mellan olika knän för att maximera kelutbudet. Och Siri snodde näver från vedstapeln som hon finfördelade på mattan i brist på roligare aktiviteter.

Bilden blev inte så bra, men är de inte söta ihop? Ella har dessutom en vante som huvudkudde, helt rätt för en liten madame!