Två dagar kvar till operationen och jag har ont i magen. Har åter kommit in i en fas där jag bara känner att jag inte vill att det ska vara så här illa, det är så svårt att förstå att min lilla virvelvind som inte visar minsta smärta och helst skulle vilja springa så fort hon kan ska behöva genomgå ett så omfattande ingrepp och efterföljande restriktioner i månader. Igår tog jag i en av hennes kamptrasor när jag flyttade några saker, och hon lyste upp. Eftersom hon märkt att lek har varit oönskat den senaste tiden så kastade hon sig inte över den utan grep den försiktigt och mötte frågande min blick: "kanske jag får leka nu?". Åh vad ont det gör att veta att hon inte kommer få leka öht på ett halvår!

I helgen drabbades jag av en annan slags magont när jag på ett nätforum läste att vissa försäkringsbolag vägrade betala ingrepp på Söderköpingskliniken. Lång väntan till vardagen och det var med darrande röst jag pratade med Folksam på måndagsmorgonen - men de lägger sig inte i var ingreppet görs utan min försäkring kommer täcka det. Tack och lov, för det skulle vara fruktansvärt att behöva lägga om planerna till ett b-alternativ när jag bestämt mig.

Den sista tiden kommer nu ägnas åt förberedelser, jag ska bada båda hundarna (lika bra att ta Ella med när jag ändå är i farten), tvätta fällar och lakan samt sätta upp burar och hagar som stackars skruttet ska begränsas av. Ella fick en långtur i söndags, var en vecka sen sist och det var på tiden tyckte hon, log med hela ansiktet när vi var på väg hem från skogen. Vi har också tränat lite och även det skiner hon upp otroligt över, Siri får också träna men bara stillsamma saker som apportgripanden och nostarget - lite roligt måste även hon få trots skadan.