Varning för lite skryt men jag måste få visa att vi i år faktiskt tog oss in på Årets Agilityhund-lista, och inte ligger sist heller! Kanske inte verkar speciellt för många andra men det är första, och kanske sista, gången vi är med så nog kan jag vara liiite stolt iaf, särskilt med tanke på hur lite vi faktiskt tävlat... Åren innan har jag ju antingen kommit topp 10 med lite tidsfel eller klarat nollan men inte placeringen. Men nu är det sluttävlat officiellt för Ella iår då vi ställde in den planerade resan till Rättvik i november, dock ska vi starta SLKKs klubbmästerskap imorgon och då även slutmäta Siri, som ju aldrig blev mätt första gången när skadan kom emellan. 

Lite tyst på bloggen men jag har varvat välfyllda dagar med migrän så tiden har inte infunnit sig. I tisdags var vi ÄNTLIGEN ute i spårskogen för första gången i år, lite pinsamt men det är nästan ett år sen senast... Lade spåren ute vid Riksten, och gick sen en långprommis med fika på Lida medan de kallnade. Ellas spår blev lite komplicerat då jag halvvägs hamnade rakt på en motocrossbana och fick klättra ur situationen men hon löste det med den äran och bar sedan stolt tillbaka klöven till bilen, där hon motvilligt släppte den mot en köttbulle. Siris var lättare terräng- och vinkelmässigt men hon som annars går som tåget trasslade till det och bakspårade sen en bit innan vi kom rätt igen, vet inte om det fanns några störande dofter men hon är å andra sidan såpass oerfaren att ett års uppehåll sätter sina spår (ha ha, oplanerad ordvits!). Mkt svamp i skogen men hade varken tid eller nåt att plocka dem i tyvärr.

Tog ett par bilder med mobilen, ni får stå ut med att den inte har världens bästa kamera...

Det är inget som rallylydnad när det gäller att få mig att känna mig klantig - hittills har jag med rätt små medel lyckats åstadkomma rejäla poängavdrag i de flesta starter vi gjort och så även idag när vi tävlade på Norsborgs lokala kennelklubb. Vi hade tidigt startnummer och det var inte riktigt optimalt för även om jag gick tidigt från banvandringen kändes det inte som vi hunnit jobba igång oss helt, sen underlättade det inte att Ella totalt verkade ha glömt bort kommandot "stå" och att jag fick ägna en hel del energi åt att fixa det. I starten tror jag hon tänkte platsliggning idag eftersom hon spontant lade sig när domaren pratat, trodde det skulle ge avdrag men tydligen har bedömningen inte kommit igång än då. Sen fastnade hon lite i positionerna, ffa i ståendet (kanske pga träning innan?) men det är något som jag vet är en svaghet. Och så lyckades jag skaffa 10 p avdrag genom att rätta henne när hon satt sig snett, kom på mig när jag gjorde det men då var det försent. Däremot lyckades vi för första gången utföra 1-2-3- back utan neddrag! Totalt 85 p och vi skulle stått på pallen om jag inte rättat henne...*suckar*

Siri hängde med förstås och fick både träna lydnad och agility. Testade 4-pinnarsslalom med henne i torsdags och det var inga problem, idag testade jag 8-pinnar och det gick klockrent men körde det bara en gång för att inte överanstränga henne. Sen hånglade hon med Keep som inte riktigt visste om han ville ha den formen av uppmärksamhet egentligen.

Det var en smula sorgligt att se sommaren försvinna för några veckor sen, men nu gäller det att njuta av hösten istället i all dess prakt! Just nu har vi extra anledning att vara glada, för igår var jag på återbesöket hos Krister på Söderköpingskliniken och han friskförklarade Siri helt och hållet. Knäet var helt perfekt - "oförskämt bra" var den exakta ordalydelsen - och det ska inte vara några problem att låta henne jobba fullt ut i agilityn eller annat, jag kan knappt fatta att den här långa perioden av restriktioner nu faktiskt är över... Efter besöket tog vi en långrunda uppe på Ramunderberget, för det kändes lite övermäktigt att efter bara en kvart hos veterinären köra två timmar tillbaka igen. Insåg att jag saknar att ha en riktig skog att gå ut i, det var så härligt när vi kunde vara ute en timme utan att gå på asfalt och utan att möta någon. Tur att jag har mammas bil för tillfället, så idag har vi gått elljusspåret (med lite sidospår för svampplockning) i Visättra och jag hoppas att hundarna piggar på sig till kvällen då det blir agilityträning, just nu är de rätt spaka.

Nu är det bara tre månader kvar tills det drar igång ordentligt, smällareländet... Eftersom Siri blev rejält skrämd förra året och sen dess varit berörd ser jag inte fram emot det alls. Men det kunde varit värre, hon har inte generaliserat rädslan till andra liknande ljud, som sprängningar och åska, och hon har svarat bra på träningen även om vi har en bit kvar. Jag började med att spela upp lågt fyrverkeriljud på datorn medan jag satt vid den och kunde snart öka volymen mer och mer. Nästa steg blev att koppla datorn till tv:n och spela upp youtubeklipp på fyrverkerier - och att se dem var betydligt läskigare, även utan ljud så flydde hon ur rummet till en början. Så vi har vid de tillfällen jag kommit över suttit i soffan och ätit godis tittandes på fyrverkeriklipp... Nu tycker hon visserligen fortfarande det är en smula läbbigt men har fattat att det ger utdelning och stannar gärna kvar även vid rätt höga volymer.

Under träningen har jag upptäckt exakt vad hon tycker är läskigt och jag skulle nu rangordna det såhär: 1. synintrycket 2. sprakljud 3. visslingar, medan knallarna är det hon reagerar minst på. Och det är väl därför hon inte alls reagerar på andra typer av smällar. Har också märkt att hon ofta reagerar just när jag sätter på ljudet för att sen lägga ned huvudet igen efter några sekunder. För ett par veckor sen var det ett fyrverkeri på avstånd när vi kvällsrastade, dock syntes inget och ganska dämpat ljud - hon lade märkte till det men sänkte inte ens svansen. Definitiv förbättring!

Planen är nu fortsatta fyrverkerivisningar på tv:n samt att jag använder smartphonen för att kunna spela upp ljud på olika platser, för det räcker inte med att hon bara är orädd hemma i vardagsrummet. Vissa hundar lär ju höra skillnad på riktiga smällar och inspelade men vad jag kan se så reagerar iaf Siri lika på de två varianterna och det underlättar förstås rejält.

Mitt favoritklipp då det innehåller flera olika ljudtyper - försöker dock variera förstås...

Måste ju skriva några rader för att påpeka att det idag är exakt ett halvår sedan Siri opererades. Då kändes det som en oändlig ocean av tid framför oss, tänk hur fort det ändå gick! Och ett halvår var alltså vad veterinären sa vi skulle vänta med agilityn, nu har vi förstås redan smugit igång med den litegrann men det känns ändå högtidligt. Det är nästan som om datumet den 22:a har blivit som hennes nya födelsedag när jag ivrigt räknat av månad efter månad.

Om jag tänker tillbaka på mina farhågor innan operationen så verkar de flesta (peppar peppar) kommit på skam: Siri klarade både smärtan och rörelsebegränsningarna med gott humör, och har leksinnet i behåll nu när vi får göra sånt igen. Och hon har inte visat några tecken på ovilja eller hälta på länge. Hon har mognat en hel del på denna korta tid men är fortfarande precis lika envis, tjuvaktig och allmänt benägen att töja regler (vadå? säger hon, små cavalierer får visst vara på bordet om de anser det befogat). Lilla hjärtat är liksom älsklingstanten hos min mamma tills imorgon, så något firande har vi inte men de lever nog loppan där.

Trodde jag skulle vara helt färdig efter tävlingen i söndags men tvärtom så vaknade jag med ny energi på måndag morgon och den har suttit i tills idag då jag plötsligt inte orkade nåt alls. Jaja, skönt med några dagar då jag fått mer gjort!

I onsdags var vi på återbesök på rehab, Siri fick jobba i vattentrasket och bli grundligt undersökt. Hon kan fortfarande bygga på sig en smula mer bak men smärtan i ljumskarna var borta och hon är helt liksidig i rörelser och muskulatur. Nu återstår bara veterinärens åsikt nästa vecka. Sedan utmanade jag mig själv och körde in till Fs föräldrar på söder, i rusningstrafik, jag som är lite skraj för stadskörning. Inga problem alls, och ett hinder överkommit. Belöningen blev smarrig middag och den dubbla regnbågen på bilden, som dock inte gör den rättvisa för den var riktigt häftig!

Igår tränade vi på Nacka BK, och nu märks hösten av - usch så tidigt det blev mörkt! Ella var jättetänd och for all världens väg första gångerna vi skulle köra staket. Egentligen har vi bara en tävling kvar innan den planerade pensionen men jag känner redan att jag börjar tveka om det beslutet... Siri fick köra hopp, tunnlar och däck - det sista var länge sen men hon flög tveklöst igenom. Vi tränade också lite gunga där jag snart måste sluta curla henne med att hålla emot, jag tror inte hon skulle bli rädd men gillar inte stöten med tanke på hennes knä samt att jag är osäker på om hon klarar hålla emot och vara kvar i nedfärden annars. Trötta jyckar på hemväg och de hade inte nåt emot en slappardag idag.

Gräsätning vid fårhagen var en av dagens små aktiviteter...

Igår tävlade vi agility på Väsby BK, sista gången utomhus i år. Egentligen var jag inte i form efter förkylningen men har missat för många tävlingar nu så det fick gå. Svårigheterna på banorna handlade om staket (alltså hopphinder som står sida vid sida för er som inte kör agility) och de skördade ovanligt många diskningar. Trist också i large också många arga förare som gapade på sina hundar när det blivit missförstånd i den svåra, tajta starten - jag såg inte en enda hund som "jävlades" eller struntade i förarens handling - men massor av förare som verkade utgå från det. Tur att Kenth Svartberg vann som hade så genomtrevlig attityd mot sin hund, men han var givetvis inte den enda om nån känner sig utpekad.

I agilityklassen fick vi inte heller världens bästa flyt genom det tajta staketet som innehöll push-throughs, serpentin och tråckling, alternativt krångliga byten för den som ville köra det annorlunda, men med tanke på att ytterst få lyckades bra så är jag ändå nöjd. Resten av banan var bara att gasa på, och vi klarade en nolla med god marginal på tiden! Räckte till en åttondeplats, vilket varken gav pris eller pinne men jag var nöjd ändå. Hopploppet hade ännu mer staket, men vi diskade oss långt före det då jag klantigt lyckades dra Ella ur sista porten i slalom, ett slalom som jag annars var väldigt glad över - full fart in och hon höll tempot uppe. Sen blev det bara pannkaka i slutet av loppet, jag funderade på att censurera filmen men behöll trasslet som ett sedelärande exempel på vad som händer om föraren slutar handla och bara springer...