Det har varit tyst, tyst på bloggen... Orsak: badrumsrenovering, vilket var en påfrestande upplevelse och hundarna bodde under tiden heltid hos min mamma så inte så mycket att rapportera om dem. Men nu är sköna maj här och agilityn igång igen!

Igår rivstartade vi med kurs för Maria Alexandersson, och vi var minst sagt ringrostiga efter ett ynka riktigt agilitypass på ett halvår. Den 27 hinder långa träningsbanan som vi delade upp i sekvenser blottade flera svagheter. Men jag har fått lära mig massor av nyttigheter och fått påbörja korrigering av invanda dumheter jag gjort. Nu har vi plötsligt massor att träna! Maria var väldigt analytisk och tipsade om att klocka olika handlingsalternativ för att ta reda på när du t.ex tjänar på en wrap över en s-sväng. Jag fick även testa köra en sekvens med händerna på ryggen, för att arbeta mer med axlar och fötter, och det gick ju jättebra - till och med bättre än när jag flaxar med armarna...

Och så här trött var Siri när kursen var slut. Fick bokstavligen släpa stackars hunden till bussen hem.

I fredags kväll, bara några timmar efter förra blogginlägget, så kittlade det lite i halsen och sen smällde den bara till - dunderförkylningen. Jag har legat mer eller mindre däckad i flera dagar, bara ut och rasta hundarna, men i måndags hände samma sak Fredrik så nu är det riktigt sjukt här hemma. Är iaf på bättringsvägen nog för att orka sitta lite vid datorn, och jag var av nöden tvungen att handla lite mat- och förkylningsvaror idag, det var dock en riktig pärs. Imorgon börjar vårterminen men jag får se om jag har ork nog att gå på lektionen, det viktigaste är att jag är på benen till på måndag när praktiken startar. Jag ska vara på SöS ortopedmottagning och ser fram emot det enormt!

Ella är så nöjd med en matte och husse som mest bara ligger till sängs och tycker att korta rastningar är alldeles lagom i kylan. Siri däremot har olägligt precis kommit ur skendräktighetsdimman och när hon gör det är det med frenetisk energi: "hej världen, vad har jag missat?". Så hon har varit understimulerad och följaktligen blivit vansinnigt grinig, som en stallmodig häst. Morrar och muttrar på tv:n, grannar som rör sig utanför och raketerna som fortfarande smälls. Har två gånger lyckats ta mig till ställen där hon kan släppas och hon studsar runt som en unghund då. Men nu har hon åkt på något magknas, inte direkt diarré men lös i magen och måste ut på nätterna. Jobbigt för oss båda men nu har hon inget emot att vila, lika bra att ta alla sjukor på en och samma gång.

Rysskylan har belägrat huvudstaden och trots att hon ståtar med namnet Iris Sibirica så klarar lillvovven inte många minuter ute innan hon får köldkramp i tass efter tass. Ella klarar sig lite bättre men idag har vi dragit ned rastningarna (promenader kan man kanske inte kalla våra små rundor) till tre stycken, för både hundarna och jag tycker det är ovärt med tio minuters påklädning varje gång vi ska ut. Tur då att vi återvände till Södra Stockholms hundhall igår, så att djuren kunde få lite motion trots vädret.

Siri fick precis som förra gången (glömde skriva det då) hoppteknikträning, denna gång en grid med varannan låg, varannan hög samt bend work. Jag tror att hon är helt bra i ryggen nu men vågar inte dra igång med riktig agility innan hon fått grönt ljus av fysioterapeuten. Hopptekniken var vi dock klar med efter en halvtimme så sen blev det lite hindersugsträning - dra självständigt på tunnel resp lågt hopp, lite backande och fotgående. Ella har nog inte förstått hur hon gjorde illa sig förra veckan, för hon var jätterädd i hallen - ville inte ut ur buren och tryckte sen precis utanför. Jag tog henne till ett hörn och började kasta godis, hon tog det men gick lågt och försiktigt och spanade hela tiden omkring sig - undrade väl när poltergeisten skulle komma och kasta iväg henne i rummet... När hon fick träna att runda en stor kon så tinade hon upp lite och viftade på svansen men var ändå lättad över att få återvända till buren resten av timmen. Och vad lycklig hon var över att ha överlevt när vi gick därifrån.

Stackars Ella, min lilla oturstant! I tisdags hyrde jag och Kickan in oss en timme i Södra Stockholms Hundhall, synnerligen trevligt ställe som rekommenderas, men besöket blev inte så lustfyllt för oss. En av de första sakerna som hände när jag tog ut Ella för lite pensionärsträning var att hon efter att ha tagit en tunnel fick syn på balansen och gladeligen rusade dit, det är ju ändå favorithindret. Dessvärre kom hon på i dålig vinkel och med åldern har hon inte samma koordination eller muskelstyrka så det blev upp som en sol, ned som en pannkaka - och det först när hon kommit upp på mittendelen. Vilken skräck när hon damp ned på golvet (med agility matting, tack och lov) och blev liggande skrikande. Jag hann tänka benbrott och avlivning innan jag ens hunnit fram. Men det tog inte många sekunder innan hon, skakande i hela kroppen, var på benen igen och kunde gå på alla fyra utan problem! Hon ville direkt till buren och där fick hon sitta en stund och lugna sig innan jag tog ut och kollade igenom henne mer, inget blödde, och inget gjorde så ont att hon pep så jag hade is i magen. Nu har det gått några dagar och som tur är verkar det inte vara mer än att hon fick lite blåmärken, hon har varit stel i ryggen och ovillig att bli hanterad men blivit bättre för varje dag. Idag verkar hon helt som vanligt. Men vad läskigt, hädanefter släpps gammeltant inte upp på balanshindren mer, hon får nöja sig med tunnlar och SSBKs nybörjarbom som bara är ett par dm hög.

En roligare sak som hänt i veckan är att nya regelförslag för agility kommit! Fem storleksklasser OCH sänkta hopphöjder, känns väldigt skönt. Och så kortas äntligen släpet på platta tunneln, vilket gör det lite mindre livsfarligt (säger hon vars hund ständigt voltar i släpet, kanske tror Siri att det ingår?). Kan ju inte skriva om alla ändringar, så kolla gärna in själv på Svenska Agilityklubbens sida.

Så vidare fartfyllt har inte 2016 varit än, vi är småförkylda och ruggiga men hade en trevlig nyårsafton. Eftersom vi hade lånat bil började vi med en långpromenad i solen på Lida, där det nästan garanterat inte smäller några raketer mitt på dagen. Hundarna var väldigt i farten, länge sedan jag såg Ella så pigg och glad! Sen var de trötta och sov gott i flera timmar medan vi förberedde en smaskig trerättersmiddag som intogs hemma i lugn och ro.

Med tanke på hur det small innan jul trodde jag det skulle vara hemskt men det verkar som om kidsen tappat lusten eller redan smällt upp allt de hade för det var inte alls farligt varken dagarna innan eller på själva aftonen. Eftermiddagskissen var inga problem, däremot hade Siri svårt att slappna av när jag tog ut dem sista gången vid 21.30, då trotsade vi rastningsförbudet och höll oss inne på gården där det iaf inte springer omkring folk och skjuter. Inne hade hon till och med lite humör och läxade upp småfjuttarna hon hörde (de som låter "wiiiiiii-poff!") med bestämd stämma. Var vi i köket ville hon gärna få godis för smällarna, men i soffan slappnade hon av och sov i mitt knä. Själva nyårsslaget blev lite ångestfyllt, men inte på grund av fyrverkerier utan för att jag gett vovvarna varsin grisknorr som avledning. Siri är skendräktig och har inte så mycket aptit, så efter lite tuggande ville hon ut för att gräva ned knorren för sämre tider - i julas gjorde hon samma sak med tuggpinnen hon fick av mamma i julklapp - men vi har ju ingen trädgård och det skulle hur som helst inte vara aktuellt med utsläpp runt tolvslaget, så hon fick olyckligt ranta runt och pipa tills hon hittade ett gömställe som dög. Det visade sig vara under mitt täcke alldeles uppe vid kudden, upptäckte jag vid sänggåendet...

Dan före dopparedagen och alla klappar e-handlade och inslagna, hundarna julbadade och golven skurade - vad hotar julefriden? Jo, sedan i lördags har det varit ett jädra smällande, det springer omkring gäng med barn och skjuter fyrverkerier i området. Misstänker nästan att nån butik i närheten säljer till minderåriga, eller har föräldrarna fått gemensamt hjärnsläpp? Det skjuts i parkleken i närheten morgon, middag, kväll och i söndags kastade nån snorunge ut smällare från fönstret när vi gick förbi på morgonrundan. Grrr.... Inga starka reaktioner från Siri än så länge i alla fall, hon sänker svansen vid högre smällar men tar godis och återgår till normalt beteende sen.

Förra veckan var vi på återbesök på Tös Hundhälsa, och som jag misstänkte var Siri bättre men inte helt bra i ryggen. Knäet såg bra ut i rörelse på matta men i vattentrasket kom en liten svaghet fram, hon använder inte höger bak riktigt lika mycket men det kan mycket väl bara vara att hon inte har tillbaka full muskelstyrka än. I övrigt så ska hon när som helst nedkomma med luftvalpar, så det är mycket bäddande och gnällande, och för att få med henne på längre promenad krävs mutor eller muskelkraft.

Ellatant lullar på men hör verkligen inte bra nu, skäller mycket och sover som en sten. Men hon är ju världsbäst ibland - hur många hundar kommer självmant in i badrummet när man förbereder för hundbad och anmäler sig redo för badkaret? Gullehund, lite annat än att bada lillfjanten som åmar och har sig för att slippa få minsta droppe schampo i pälsen...

Jag är lite efter med bloggandet, men i tisdags fyllde älskade tantfjanten Ella 11 år!

Vi firade genom att hon fick bestämma promenaden (inte helt för hon tyckte inte vi behövde gå alls...) och nosa så mycket hon ville. Sen trickträning hemma i hallen och en grisknorr som efterrätt till middagen. Och så massor av uppmärksamhet och gos, tror hon var nöjd med sin dag.

Annars känns ju Ella verkligen gammaltantig nu - hon hör ganska dåligt, sover djupt, har mycket egna åsikter samt har tappat mycket av sin tidigare impulskontroll. Hon har också börjat skälla mycket mer, tror det handlar både om det förlorade tålamodet och att hon hör sämre. Hon skäller för att hon vill ha mat, eller mera mat, eller när hon tycker vi ska gå och lägga oss, eller om hon inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Inga tänder har hon knappt heller, otroligt att hon ändå glatt tuggar ben, får dock ofta problem med att godis smiter iväg i läpparna så matte får vara behjälplig och stoppa det rätt.

Såhär tre veckor efter operationen tyckte jag det var dags med en fysioterapeutkoll så vi styrde kosan mot Södertälje och Tös Hundhälsa. Det var 1,5 år sedan sist men hundarna kom mycket väl ihåg var vi var och blev mycket ivriga in. Först koll av Siris rörelser i skritt (vilket inte är helt lätt då vi gick fram och tillbaka förbi vattentraskrummet dit in hon så gärna ville) plus en genomkänning och -böjning av muskler och leder. Ann konstaterade att Siri inte gick alldeles rent bak även om det absolut inte kunde räknas som en hälta. Vid genomkänningen hittade hon även en ömhet i ländryggen som jag faktiskt också lagt märke till redan hemma, förmodligen har den också sitt ursprung i olyckan eller smärtan/spänningen efter. I övrigt var Siri mjuk och fin, samt jämnt musklad överallt. När jycken sen under djup koncentration fick kämpa på vattenlöpbandet blev ojämnheten i bakbensrörelserna tydligare, hon går liksom lite försiktigare på höger. Men det syntes bara i skritt, inget i trav och Ann ansåg att det var helt normalt så snart efter en ledskada, de tar helt enkelt tid att läka. Till slut lite vila på vibrationsbädden och nu var nog Siri rätt mör, hon som koppelvilat i över en månad...

Vi ska tillbaka igen om fyra veckor och då förutspådde Ann att ryggen skulle vara bra igen och knäet mycket bättre. Vi har fått några sjukgymnastikövningar och påbörjat dem idag, dessutom ska ryggen masseras dagligen och hållas varm. Täcke på i ruskvädret alltså, men inga restriktioner i övrigt förutom höga hopp så vi ska passa på att utöka promenadlängden de finare dagarna. Och så hoppas jag på att kunna dra igång lite agilityträning i vinter men usch, känner redan att jag kommer vara nojig över att hon ska gå sönder igen.